Snart vet Facebook precis vad du tycker
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-09-01
Debattören om kommentarsfälten: Hur mycket information om oss själva ger vi bort – och vem tjänar på det?
I dagarna meddelade Aftonbladet att man på grund av ökat näthat i kommentarsfälten nu kommer börja använda sig av Facebook för att tvinga kommentatorer att identifiera sig. Det är ett beslut med många bottnar.
Det finns en hel drös positiva aspekter med att använda Facebookintegrerade kommentarer. En sådan är ökad spridning av artiklarna. Det man kommenterar länkas automagiskt ut så ens Facebookvänner kan se det.
Resultatet är rimligtvis att länken läses och klickas av fler. Smart, helt klart. Systemet vet också vilka som är ens vänner, och kan rangordna kommentarerna så att det är mer sannolikt att man diskuterar med sina vänner än med främlingar. Också smart, eller i varje fall socialt. En tredje bra sak är att man tvingar kommentatorer att identifiera sig.
Samtidigt är det viktigt att ha i bakhuvudet att Facebook inte är någon säker källa för identifiering. Visst, man har en policy som kräver att man som användare är en riktig person och registrerar sitt riktiga namn. Men seriöst, är det någon som upplever att den fungerar? Det finns klassiska exempel på personer som faktiskt hetat saker som Anti eller Istanbul och då utan förvarning blivit borttagna.
Samtidigt får jag själv med jämna mellanrum vänförfrågningar från hundar, och man kan anta att det säkert finns över 9 000 småtjejer därute som förutom att de är minderåriga också tagit sig namnet Bieber. Vem får då egentligen kommentera hos Aftonbladet, kan man fråga sig.
Andra webbplatser som börjat använda Facebook som kommentarstjänst brukar rapportera goda resultat, oftast baserat på att man räknat till ett färre antal totalkommentarer men samtidigt också färre modereringsärenden. Så kan det förstås vara, men det finns ett problem inbyggt i det resonemanget. Vi vet inte vilka kommentarer vi missar, och därmed inte heller vilka viktiga samtal som vi inte längre kan föra. Det kan här också vara värt att fundera på vilken information man egentligen ger bort till Facebook.
För varje tecken vi skriver hos Aftonbladet, för varje klick vi gör och varje artikel vi väljer att läsa, fyller vi på Facebooks redan gigantiska statistiska databas än mer. Facebook har redan bättre koll på oss än vad vi har själva.
De vet vilka filmer vi gillar, vilka vi varit tillsammans med och när våra sysslingbryllingar fyller år. De vet det eftersom vi frivilligt ger ifrån oss den informationen. Nu ska de dessutom i samarbete med våra nyhetsförmedlare få möjlighet att få insyn i vad vi egentligen tycker är spännande, och dessutom vad vi tycker om det.
Visst, det finns en tanke med att tvingas identifiera sig. Man ska inte ha något att dölja och stå för det man skriver. Men det fungerar åt andra hållet också. Förutom de rent journalistiska eller kanske snarare mellanmänskliga vinsterna finns här också pengar att hämta. Sambandet mellan användares identitet på de olika sidorna styr med stor sannolikhet vilka annonser som visas.
Som Aftonbladet-läsare kommer man kanske därför att få se annonser som riktats bättre mot just ens egen demografiska målgrupp, och det är väl inte helt otroligt om man på Facebook kommer att matas med information som relaterar till de artiklar man läser och kommenterar. Jag måste erkänna att min forskarmage tycker att det skulle vara intressant att studera vilka annonser som dyker upp efter en högst ordinär näthats-natt.
Marcin de Kaminski