Läget är akut – rädda strömmingen, Kullgren
Debattören: Annars är surströmmingspremiären snart ett minne blott
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-08-17
DEBATT. Surströmmingspremiären brukar dela svenska folket men debatten om denna kulinariska tradition riskerar snart att dö. Tillsammans med stekt strömming, sotare, kräftströmming, gravad strömming och allehanda mer oomtvistade tillagningsmetoder är surströmmingen på väg att göra sorti, i takt med att utfiskningen driver Östersjöns världsunika strömmingsbestånd i Östersjön mot kollaps.
Nu måste regeringen, med fiskeminister Peter Kullgren (KD) i spetsen, agera för att rädda strömmingen.
Trots att forskarna i decennier har larmat om överfiskets konsekvenser har det tillåtits pågå sedan 60-talet och den svenska fiskepolitiken kan inte beskrivas som något annat än ett stort haveri.
2019 kollapsade torskbeståndet i Östersjön och nu är strömmingen på god väg att gå samma öde till mötes, om de omtalade monstertrålarna får fortsätta sin framfart.
Även om vår fiskeminister Peter Kullgren tillhör det enda parti som reserverat sig mot en utflyttning av trålgränsen, kommer nu signaler om att han och partiet distanserar sig från industrifiskeföretagen. Det är positivt, men bara om det följs av snabb och beslutsam handling.
Som tidningen Filter visade i ett utmärkt reportage under sommaren, finns tydliga bevis för att strama fiskekvoter fungerar för att skapa hållbara fiskebestånd.
Reportaget lyfter den blåfenade tonfisken som ett lyckat exempel. År 2010 rödlistades den allvarligt hotade tonfisken, kraftiga kvotsänkningar infördes och man såg till att de efterlevdes. 13 år senare ser arten nu ut att ha återhämtat sig.
Samma sak har skett med den vilda östersjölaxen som på 90-talet var så nära utrotning den kunde komma. Tack vare kraftigt sänkta kvoter har bestånden i många av älvarna återhämtat sig och i dag är Torneälven världens mest produktiva vildlaxälv.
Gemensamt för både tonfiskens och vildlaxens återhämtning är en aktiv och modig fiskepolitik där ansvariga politiker lyssnat på forskarnas råd och satt strama kvoter.
Visserligen är det i EU som de flesta besluten om fiskepolitiken tas, men regeringen kan göra mycket för att stå upp för Östersjön både i EU och på hemmaplan.
Exempelvis kan Kullgren sätta ner foten och rösta för kraftigt sänkta fiskekvoter för Östersjön när EU:s ministerråd i oktober beslutar om 2024 års kvoter.
Kvoterna för strömmingen i Östersjön bör sättas 50 procent lägre än vad som i dag bedöms vara maximal hållbar avkastning, och tillräckligt med resurser måste avsättas för att se till att de efterlevs.
Det borde inte vara några som helst problem, eftersom långt över 90 procent av fångsterna fiskas av de jättetrålare som främst förser de danska fiskmjölsfabrikerna med råvara.
Samtidigt som kvoterna för dagens ohållbara industrifiske stramas åt, bör företräde till fiskeresursen ges till den småskaliga och lokala fiskerinäringen längs östersjökusten, eftersom den tar hänsyn till bestånden och dess fångster hamnar på tallrikar och inte i fabriker.
Att flytta ut trålgränsen för stora fartyg är ett sätt att stärka det hållbara fisket. Vi måste också börja se längre än till den artvisa förvaltningen och se till hela Östersjön som ett ekosystem där fisken ska räcka till föda för såväl människor som till andra fiskarter.
”Slutar man göra dåliga saker har naturen en enorm förmåga att återhämta sig”, som havsforskaren Frida Bengtsson på Stockholm Resilience Center säger i Filterreportaget.
Nu är det dags att regeringen och fiskeminister Kullgren agerar för att rädda strömmingen – sur, inlagd, stekt, rökt eller gravad på våra fat – men framför allt levande i kraftfulla stim i Östersjön.
Gustav Hemming, klimat-, infrastruktur- och skärgårdsregionråd, Region Stockholm (C)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.