Vad är det för fel på att vara surrogatmamma?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-06-15
Debattören: Låt kvinnor få bestämma över sina egna kroppar även i denna fråga
Sveriges Kvinnolobby, en paraplyorganisation för 35 svenska kvinnoorganisationer, har aktivt tagit avstånd från surrogatmödraskap. Tillsammans ska de stoppa handeln med kvinnors kroppar, som det så fint heter. Frågan är bara om de lyssnat på vad surrogatmammorna själva tycker i frågan?
Tittar man på forskning från USA, där kommersiellt surrogatmödraskap funnits länge, ser man att de kvinnor som valt att vara surrogatmamma inte alls hör till de fattigaste i landet. De flesta är vita, kristna medelinkomsttagare med egen familj.
Majoriteten av dem har angett andra orsaker än just ekonomiska till varför de valt att vara surrogatmamma. Även andra studier från bland annat England, Nederländerna och Finland visar på goda erfarenheter. De som valt att vara surrogatmamma har varit nöjda med sina val och de barn som kommit till på detta sätt mår minst lika bra som andra barn visar forskningen.
Surrogatmödrar i Indien används i stället som argument till varför kvinnor i Sverige inte själva ska få besluta om de vill vara surrogatmamma eller inte.
I tidskriften Context intervjuas 70 kvinnor vid en klinik i Bangalore i Indien om varför de blev surrogatmödrar. De flesta av kvinnorna arbetade tidigare inom textilindustrin, som är en av Indiens största exportgrenar. Under usla arbetsförhållanden och med betydande hälsorisker arbetade de med att tillverka kläder som sedan säljs billigt här i Sverige. Ingen av kvinnorna hörde till de fattigaste i Bangalore, de flesta hade en inkomst över genomsnittet. De upplevde dock att valet att vara surrogatmamma innebar en större kontroll över sina liv, både känslomässigt och ekonomiskt, jämfört med att arbeta på textilfabriken. ”Du bär en skjorta ett par månader och slänger den. Ett barn behåller du livet ut. Jag har gjort något så mycket större än som någonsin kan göras i en textilfabrik”, säger en surrogatmamma.
Även inom Indien debatteras frågan. I december förra året berättade Bollywood-stjärnan och Unicef-ambassadören Aamir Kaahn att han och hans hustru blivit föräldrar, med hjälp av en surrogatmamma.
Det gav nytt liv till debatten eftersom de flesta par som får hjälp av en surrogatmamma i Indien är andra indiska par. Oavsett vad vi beslutar här i Sverige kommer det inte ha någon som helst effekt på surrogatmödraskap i Indien.
Barnlängtan är lika stark hos barnlösa indiska par som hos oss, och med en befolkning på 1,2 miljarder människor finns det gott om både barnlängtande par och kvinnor som kan tänka sig att vara surrogatmamma i stället för att slava på en textilfabrik och sy kläder till oss.
Det måste vara individens rättighet att själv få bestämma över sitt liv – oavsett om man vill ställa upp som surrogatmamma eller om man vill jobba i en textilfabrik. Samtidigt är det samhällets skyldighet att skapa lagar och regler som skyddar individen, både i textilfabriken och på surrogatkliniken.
Ett nytt lagförslag har tagits fram i Indien för att stärka rättigheterna hos surrogatmödrarna samt reglera de klinikerna som arbetar med metoden. Ett förslag som välkomnas av många kvinnoorganisationer i Indien. Jag försvarar förstås inte eventuella missförhållanden på kliniken i Bangalore. Däremot försvarar jag rätten för kvinnor att själva få välja mellan textilfabrik eller surrogatklinik.
Om de 70 kvinnorna i Bangalore får fortsätta att bestämma över sina liv så väljer de flesta surrogatmödraskap framför textilfabriken. Sveriges Kvinnolobby får kanske ta med nål och tråd till nästa styrelsemöte och sy sina egna kläder i fortsättningen.
Andreas Bengtsson