Sluta lägga skuld på de sjuka kvinnorna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-12-09 | Publicerad 2013-12-06
Debattören: Felet ligger inte hos dem utan hos ojämställda arbetsgivare
Förra året uppmätte Försäkringskassan den största relativa skillnaden mellan kvinnor och män i sjukskrivningsstatistiken: 75 procent fler kvinnor än män fick sjukpenning. I början av november presenterades tre utredningar som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tillsatt för att förstå siffrorna. Förklaringarna i utredningarna är komplexa men gemensamt för de personer med makt att förändra, som tolkar utredningarna, är att de fokuserar på att problemen – och därmed lösningarna - finns hos individen och i vårt privatliv. Förbluffande nog talas det i princip ingenting om vår ojämställda arbetsmarknad och effekterna som orättvisorna i den för med sig för individen.
Ulf Kristersson pekar på det ojämställda föräldraskapet som det största problemet, men säger sig ha svårt att hitta politiska styrmedel som kan förändra detta.
Försäkringskassans analyschef Laura Hartman talar om att kvinnor kan vara mer benägna att använda sig av sjukskrivningar som en lösning på en knivig situation (Nyhetsmorgon, TV4) och i tidningen Kommunalarbetaren säger hon att alla har en nivå för hur illa man måste må för att inte gå till jobbet. Den påverkas av olika faktorer.
Irene Wennemo, före detta huvudsekreterare i regeringens utredning kring socialförsäkringar, skriver i Dagens Arena (7/11) att hon tror att kvinnor använder sjukskrivningar som en pysventil för ojämställdhet hemma i stället för att som tidigare skilja sig.
Heléne Thomsson, författare till en av de tre utredningarna, ställer frågan om huruvida kvinnor vill vara sjukfrånvarande för att det upplevs ha så många vinster på det personliga planet och uppmuntrar till ytterligare analys utifrån denna fråga.
Visst är det relevant att diskutera hur ett ojämställt familjeliv påverkar kvinnors sjukskrivningar, och även den höga frekvens av deltidsarbetande som återfinns bland mammor. Men det är kontraproduktivt att så intensivt och från alla håll peka på individen som ett problem. Att lägga ansvaret på de enskilda kvinnornas axlar är enligt min erfarenhet ett effektivt sätt att skapa skuld och därmed än mer ohälsa. Jag har otaliga gånger mött kvinnor som ser sig själva som problemet: ”jag har för höga ambitioner och är för dålig på att sätta gränser, jag borde löneförhandla bättre och jag är för dålig på att delegera”.
Politiker, myndigheter och fack borde rikta ljuset mot den ojämställda arbetsmarknaden. Det är häpnadsväckande hur lite det talas om den som en plats att hitta såväl förklaringar till kvinnors höga sjukskrivningstal som lösningar i.
Vi har en arbetsmarknad som är ojämlik på i princip alla sätt vi kan mäta: löner, makt, arbetsuppgifter och attityder. Dessutom är den starkt könsuppdelad. Gapet mellan offentlig sektor, där majoriteten av kvinnorna återfinns, och det privata näringslivet är stort såväl lönemässigt som när det gäller sjukfrånvaro. Ambitiös och lojal kvinnlig arbetskraft får helt enkelt inte tillbaka för det de ger i samma utsträckning som män får.
Efter att föga framgångsrikt ha prövat att reglera problemen med ekonomiska incitament öronmärkta för privatekonomin, som Rut-avdrag, jobbskatteavdrag och jämställdhetsbonus är det dags att påverka arbetsmarknaden.
Det är dags att peka på ojämställda arbetsgivare som problemet, i stället för enskilda kvinnor. Det är dags att rikta de ekonomiska incitamenten mot dem. Erbjud jämställda företag lägre arbetsgivaravgifter. Använd kvotering för att bredda rekryteringsprocesser och hitta de mest lämpliga kandidaterna. Höj löner och villkor för kvinnor och inom skola, vård och omsorg. Och dela den där föräldraförsäkringen. Det har blivit en symbolfråga. En ytterligare pappamånad är samma sak som att säga att dagens läge är rimligt.
Notera: ordet livspussel återfinns inte någonstans i denna artikel.
Tinni Ernsjöö Rappe