Tigande ministrar hotar demokratin

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-31

Journalistordföranden: Reinfeldt måste tala klarspråk om regeringens Wikileaks-policy

När migrationsminister Tobias Billström (M) gör en Bosse Ringholm i TV-nyheterna, förundras de flesta tittare och fnissar förvånat. Alla något så när vuxna minns när dåvarande finansministern Bosse Ringholm (S) kommenterade en av regeringens återkommande kontroverser med revisorn Inga-Britt Ahlenius. På presskonferensen upprepade Ringholm samma svar på alla frågor in absurdum.

Många roade sig ordentligt på ministerns bekostnad efter det.

Nu gör Tobias Billström samma sak när det gäller Wikileaksdokumenten: upprepar papegojaktigt samma svar på journalistens frågor. En bortgörning att fnissa åt?

Men detta är allvarligare en enskild fadäs. I Sverige håller ansvariga politiker på att utveckla en tigandekultur, en ”icke svara på frågor”-kultur eller i vart fall en ”inte svara på de frågor som ställs”-kultur. De kommer undan förvånande ofta.

Under 2000-talet har riksdagens majoritet stiftat lagar som försvårar medborgarnas insyn i de offentliga rummen. Samtidigt har makthavarna lagvägen skaffat sig större insyn i de enskilda medborgarnas liv, även det privata. Makthavarna kräver mer öppenhet av medborgarna än de själva är beredda att leverera.

När ansvariga politiker dessutom undviker att svara på journalisternas frågor eller svarar med generella meningslösheter, har vi ett växande demokratiskt problem.

Tobias Billström säger att regeringen av princip inte svarar på frågor där Wikileaks är källan.

Vad är det för princip? Är det en princip som innebär att ledande politiker alltid ska bestämma om de gillar källan för att kommentera? Knäsätts den kommer ingen politiker att behöva svara på en enda fråga de ogillar framgent. Som princip måste den vara ny, eftersom ministrar tidigare svarat på frågor om Wikileaks och där Wikileaks varit källan.

Civilminister Stefan Attefall (KD) sa nyss i en träff med riksdagsjournalister att han aldrig hade sett någon sådan policy.

Om det nu plötsligt är en principiell policy, innebär den att regeringen bestämt sig för att välja ut vilka källor den kommenterar? För den som inte vill svara på frågor är det en underbar teknik.

För den som vill ha svar på frågor, journalisten som ställer frågan å medborgarnas vägnar till exempel, är det en ännu viktigare princip att inte låta intervjupersoner gömma sig bakom hembakade principer.

Ett annat populärt knep för att slippa svara på frågor är att säga att du inte vill ”recensera”. Röd om kinderna erkänner jag att jag själv använt det knepet och kommit undan med det, precis som politikerna.

Exempel: I en artikel om JAS använder försvarsminister Sten Tolgfors (M) ”recensera” och han använder källan till uppgifterna som ett argument för att inte svara på frågor: ”Aftonbladet har sökt Sten Tolgfors för en kommentar, men försvarsministern vägrar att svara på frågor. Sent i går meddelade han via sin pressekreterare Mikael Östlund att han inte vill 'recensera rykten och Wikileaksdokument'”.

För demokratin har vi alla ansvar – politiker, journalister, medborgare i allmänhet.

Men ju mer makt desto mer ansvar. Så Fredrik Reinfeldt, jag har några frågor som jag är säker på att du vill besvara.

Finns det en Wikileakspolicy? Hur ser den i så fall ut? Vad grundar den sig på? Finns det flera källor som regeringen av principiella skäl inte kommenterar? Hur är de i så fall motiverade? För vilka gäller i förekommande fall policyn? Alla ministrar? Vissa ministrar? Kanske ännu fler politiker?

Journalister och andra, som är angelägna att göra ett gott jobb i den svenska demokratin vill veta.

Agneta Lindblom Hulthén