Älgstammen hotad när skogsbolag styr jakten
Jägare: Nu måste politikerna agera innan det är för sent
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-09-10
DEBATT. Efter politiska beslut minskar antalet älgar i Sverige, men det går för snabbt och sker okontrollerat. Det har gått så långt att älgen kan komma att uppfylla artdatabankens kriterier för att rödlistas 2025.
Varför har det då blivit så här? I Sverige har vi framgångsrikt förvaltat våra älgar sedan länge och tagit del av forskning och inventeringar för att förvalta klokt. Från 1980 talet och framåt styrdes jaktuttaget av licenstilldelning från våra länsstyrelser som gjorde ett bra jobb. Det blev en kontrollerad minskning av antalet älgar genom licenser för jakten.
Så hände något 2012. En ny modell av förvaltning hade tagits fram av den dåvarande regeringen och började användas – vilket både jägare markägare såg fram emot. Målet med den nya förvaltningen var ”en livskraftig älgstam av hög kvalitet som är i balans med betesresurserna”.
Detta tycker nog de flesta är ett bra formulerat mål. I början fungerade också modellen. Det skapades förvaltningsområden och skötselområden för att få lokala perspektiv på förvaltningen. Jägare och markägare lärde sig hur man räknar på täthet, avskjutning, könsfördelning, medelålder och reproduktion.
Tidigare gjorde länsstyrelsen sådant, då de hade kompetensen. Länsstyrelsen skulle fortsatt kontrollera och godkänna alla förvaltningsplaner och nödvändiga avskjutningar. Allt var bra, trodde många.
Rent juridiskt är det fortfarande Länsstyrelserna som fastställer alla planer. Men en dramatisk förändring började för några år sedan.
Våra länsstyrelser slutade bry sig om förvaltningen och överlät åt förvaltningsgrupperna att ta alla beslut. I dessa grupper har de som företräder markägarna utslagsröst, och alltså fullständig kontroll.
Personerna som ingår i dessa grupper representerar oftast inte alla markägare, utan bara de stora skogsbolagen som äger hälften av skogen i landet. Privata markägare har mycket lite att säga till om och behöver organisera sig bättre för att ha en chans att påverka.
De som ska representera jägarna har ingen anledning att delta i gruppernas möten längre. Den dialog som förekom de första åren har upphört i de flesta län.
Det är även stora skillnader mellan län. När man granskar utvecklingen för älgarna framstår Jönköping som ett exempel där det fungerar bra och Gävleborg som ett totalt haveri. Jag vet inte om detta är resultatet av politisk styrning eller engagemang hos olika tjänstemän i länen. Troligen spelar vilka som äger marken en stor roll.
Att något förändrades rejält för tre till fem år sedan står dock klart. Det kan vara ändrade direktiv från Naturvårdsverket, det kan handla om påverkan från Skogsstyrelsen eller de stora skogsbolagen.
Oavsett så kan problemet och lösningen inte vara annat än politisk.
Hur den fina målformuleringen ”en livskraftig älgstam av hög kvalitet som är i balans med betesresurserna” tolkas är väldigt annorlunda nu än 2012 när systemet infördes. Nu har det etablerats en sanning att resultatet av Skogsstyrelsens årliga betesinventering (inventering av skador på ungskog orsakade av bland annat älg) är den enda fakta man behöver ta hänsyn till.
Men är antalet oskadade unga tallar verkligen det enda som menas med betesresurser? Och varför minskar inte skadorna när älgarna blir färre?
Vad som menas med livskraftig och hög kvalitet på älgstammen diskuterar man inte längre. Jägare larmar om att älgstammens kvalitet börjar bli bedrövlig men Skogsbolagen säger att den är god.
Naturvårdsverket verkar inte ha någon åsikt utan ger skogsbolagen totalt tolkningsföreträde. Nu behövs det politiskt engagemang i frågan. Att vänta på utredning och skapandet av ny viltmyndighet hinner vi inte.
Medan vi väntar på politiken tror jag att jägare och privata markägare som vill ha älg i sin skog behöver agera själva. Skogsbolagens mantra att ”två älgar äter mer än en” används för att slippa förklara varför skadorna på ungskogen inte minskar trots att älgstammen har decimerats med en tredjedel på tio år.
Jag vill tillföra att en älg bara kan dö en gång. Planer som säger att det ska skjutas fler varje år trots att det finns färre är helt befängda. Ändå är det sådana planer som nu blir godkända runt om i landet.
På skogsbolagens mark är det inte mycket man kan göra utan myndigheternas hjälp. Jakträtten tillhör och ska tillhöra markägaren. Men i övriga Sverige behövs det mer dialog mellan markägare och jägare för att ta gemensamma kloka beslut. Precis så som det var tänkt när den nya förvaltningen infördes.
Åke Fredriksson, älgjägare och markägare i Norrland