Våra läktare är bästa integrationsprojektet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-03
Tony Ernst: Malmö FF har varit en helande kraft för vår delade stad
I kväll möter Malmö FF AIK på Friends Arena i Solna. Vid vinst så har man med största sannolikhet avgjort allsvenskan och tagit sitt tredje SM-guld på fem år. Så här har det inte alltid sett ut, för inte så länge sedan var den här föreningen på dekis, och mellan åren 1989 och 2009 – tjugo långa år – lyckades man bara plocka ett endaste SM-guld.
Den förvandling som Malmö FF har genomgått har dock inte bara skett på fotbollsplanen. Det har varit en metamorfos där såväl staden som helhet som publiken på läktaren varit delaktiga. De senaste fem åren har inneburit remarkabla förändringar i en fotbollsintresserad malmöbos själ och hjärta.
Jag har själv gått på fotboll i den här staden i fyrtio år och kan vittna om det som skett: stämningen är explicitare, i vissa matcher går det att ta på den. Vi som är här har tagit all vår kärlek till staden och laget och skruvat upp volymen. Där man förr om åren snarare var en passiv åskådare är man nu själva föreningens hjärta som pumpar ut blod till spelarna på planen.
Den senaste tiden har vi fotbollssupportrar fått en massa skit. Efter dödsfallet i Helsingborg i våras när en djurgårdssupporter slogs ihjäl i anslutning till den allsvenska premiären har man från många håll beskyllt oss för att vara huliganer, hela bunten. Det är ett evigt tjafs om bengaler, det är kommentarer om hat, hot och hets.
Man glömmer lätt att det finns en stark helande kraft inom fotbollen. Detta gäller för alla allsvenska föreningar: Djurgårdens sätt att ansvarsfullt arbeta med problemsupportrar, AIK:s vilja att fånga in fans ute i förorten, den enorma kraft Bajens publik visat upp efter fem raka motgångsår i superettan. Det finns mängder med exempel.
I Malmö har föreningen aktivt arbetat för att se till att alla ungdomar ska ha chansen att spela fotboll, oavsett vilken adress de bor på. Detta har medfört att det inte längre bara står Andersson eller Svensson på ryggen på spelartröjorna, det är krångligare namn som Cibicki, Rakip och Nazari. Sak samma gäller för publiken. Jag brukar säga att Malmö FF:s norra ståplatsläktare är ett av de bästa integrationsprojekten i Sverige. Det har dessutom inte kostat en krona att genomföra och inga klåfingriga politiker har behövt blanda sig i.
Efter segern mot grekiska Olympiakos FC i Champions League i onsdags så skrev Erik Niva här i Aftonbladet: »Malmö FF är inte ett lag. Malmö FF är både en klubb och en stad som genomför matcherna tillsammans på ett sätt som är så ovanligt att det gränsar till att vara unikt«.
Precis så känner jag där jag står på läktaren. Det här laget är en enhet: staden, supportrarna och spelarna. Man ser det i hur spelarna på plan i stor utsträckning representerar staden: över hälften av spelartruppen är födda i Malmö, över hälften har utlandsfödda föräldrar. Man ser det i hur ståplatsklacken rent demografiskt fullt ut representerar det nya Malmö. Man ser det i hur staden reser sig när något händer deras supportrar: vilket inte minst "Kämpa Showan"-initiativen under våren klargjorde med bestämdhet.
Ni minns väl? Organiserade nazister försökte mörda en av Malmö FF:s mest inflytelserika supportrar. Man försökte dessutom göra det just på grund av hans engagemang i att göra föreningen mer välkomnande för alla, oavsett ras, kön eller sexuell läggning. Vad de högerextrema inte räknat med var hur hela staden skulle sluta upp i antinazistdemonstrationer.
Efter en lång rehabiliteringsperiod är nu supportern tillbaka på vår ståplatsläktare och symboliken kan knappast vara tydligare: det går inte att stoppa oss.
Tony Ernst