Be inte om ursäkt för dina cupcakes

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-20

Debattören: Dags för kvinnor att låta sina intressen få ta plats

Så spännande det är att vara modern kvinna i Sverige i dag. Allt kan man göra. Ingen som slänger syra i ansiktet på en för att man är lite framåt och vetgirig. I stället kan man göra business och nästan känna sig som Alexis Colby­ i Dynastin när hon säger ”I am now in complete control of Denver-Carrington.” För att i nästa­ stund arrangera askrosa rosor i en grund glasskål och tokflirta med en hemmafruidentitet från 1955.

Vilken spänst ändå! Inte så underligt därför att kvinnor ofta får höra att de är så duktiga. Ja, förstås, ofta brukar det ju heta att kvinnor faktiskt är för duktiga.­ ”Ni unga tjejer vill så mycket och ska göra så många saker samtidigt och allting ska bli så perfekt” kan det låta lite barnmorskesävligt. Kvinnors egna höga ambitioner ses som problemet.

Visst, jag kan också tycka att hela­ den moderna hemmafru­trenden är lite märklig. En hemma­fru 2.0 jobbar ju, hon är egentligen inte hemmafru på riktigt. Ändå­ ­har det plötsligt blivit korrekt att hon ägnar fritiden åt att damma av gamla småborgerliga praktiker som exempelvis blomsterarrangemang.

För när hemmafru 1.0 – originalet­ från 50-talet – ägnade sina vardagar mellan 9 och 16 åt att baka, inreda och pyssla till behag för sin man och sina barn, så gör 2.0 precis samma sak 2010, fast efter jobbet och på helger och till synes bara till behag för sig själv

Det är ett intressant självbedrägeri det där. Moderna, hushållsnära trender i klassisk hemmafruförpackning kommer ofta maskerade som något annat. Som en längtan efter ett enklare liv. Som en lust efter mat med färre tillsatser i. Eller som en enda lång övning i avkoppling, trots att hushållsarbete även i sin mest glamorösa form faktiskt är väldigt utmattande.

”Tagga ner” får kvinnor som är för duktiga ofta höra. Ofta får de något slags good enough-recept nerkört i halsen också. Genom det placerar man, helt symptomatiskt för vår tids individualism, ansvaret på henne själv. ”Ajabaja, har du nu varit i skåpet med bakgrejerna igen? Låt mig lukta på dina fingrar. Minsann om de inte luktar lite­ Ajax också. Skäms!” Utan tanke på att en sjuk arbetsmarknad och ett uppskruvat livstempo bidrar till att man längtar ”hem”.

Jag vet vad jag pratar om. Jag är ju själv en Hemmafru 2.0. Jag har en nätt liten samling blankmanglade linneservetter som dök upp från ingenstans. Jag kan fantisera om Le Creuset-grytor så stora att man i princip kan få ner halva överkroppen i dem. Och jag har utvecklat en ganska absurd fascination för möbelpolish. Märk väl, allt detta i kombination med en rolig karriär, absolut delad föräldraledighet och hela feministiska tjiddevippen.

Vi lever i en brytningstid som uppmuntrar, ja nästan kräver, en expansiv och ibland lite motsägelsefull kvinnoroll. Det moderna kvinnolivet är en balansgång. Längtar vi hem eller bara bort? Från jobbet exempelvis. Män byter­ jobb dubbelt så ofta som kvinnor, som av olika skäl stannar längre på samma arbetsplats. Många gånger för att inte rubba familjen och ett fungerande hemma­schema. I stället lägger man självförverkligande och kreativitet i hemmen.

Jag är inte negativ till uppvärderandet av traditionella kvinnointressen och att man har hemmafruliv som hobby. Jag skulle bara önska att fler lät hobbyn göra anspråk och vågade satsa lite krut på sina begåvningar, kanske rent av såg karriärmöjligheterna i dem.

Åk på mässor. Nätverka. Läs andras­ böcker eller skriv en egen om favoritämnet. Var passionerad, egoistisk och snöa in på det besinningslösa sätt som män brukar kunna göra, även sedan de blivit föräldrar. Det är i den känslan av flow som en hobbyhemmafru faktiskt kan stärka sina positioner, även utanför mangelrummet.

Så nästa gång någon kallar oss för duktiga, så kanske vi svarar:

Tack, men jag tänker bli ännu bättre.

Marina Nilsson