Mitt jobb är att undervisa – inte uppfostra era barn
Lärare: Föräldrar skulle bli chockade om de såg sina unga i skolan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-02-05
DEBATT. Det här är ett öppet brev till alla föräldrar med barn i skolåldern. Syftet med den här texten är inte att peka finger eller att beskylla föräldrar för eventuell brist i uppfostran. Jag har själv tre barn i skolåldern och jag vet precis hur det är att balansera arbetsliv och familjeliv.
Nej, syftet med den här texten är att jag som lärare önskar ett gott och öppet samarbete mellan skola och hem.
Arbetet som lärare är mångfacetterat, krävande och självklart oerhört givande. De flesta lärare trivs med sitt jobb, med sina arbetsuppgifter, med kollegor och med sina elever.
Det är också därför jag skriver denna text. Jag gör det för att jag trivs med mitt arbete och för att jag värnar om skolan, om utbildningsväsendet och om mina elever.
I mitt arbete ingår många arbetsuppgifter, de flesta är uttalade och nedskrivna. Jag ska bland annat planera lektioner, bedriva fungerande undervisning, upprätthålla ordning och trygghet i klassrummet, överföra viktiga kunskaper och fakta samt värderingar som överensstämmer med läroplanen, dokumentera, rastvakta, hålla utvecklingssamtal, ha kontakt med hemmet och mycket, mycket mer.
En del arbetsuppgifter är dock inte riktigt lika uttalade och inte alls nedskrivna. Alla som har arbetat i en skola vet vad jag talar om.
Några exempel på detta är att jag ibland kan hjälpa eleverna med så enkla saker som att knyta skorna, leta efter något skrivhäfte som har försvunnit, lyssna in eleverna när de är ledsna över något, lösa konflikter eller spinna i sociala relationer som inte fungerar som de ska.
Utöver allt detta är det en annan sak som har kommit att ta allt större plats inom läraryrket i dag. Jag måste också fostra eleverna.
Och det här är inget konstigt egentligen. I läroplanen nämns ordet “fostran” ett antal gånger. Bland annat står det att svensk skola vilar på demokratisk grund och att de grundläggande värderingar som finns i vårt samhälle ska förmedlas och överföras till våra barn genom “fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande”.
Men det är skillnad på uppfostran och fostran.
När jag stiger in i klassrummet, när lektionen har börjat, måste jag vid upprepade tillfällen påminna eleverna om hur de ska uppföra sig, att de ska vara snälla mot varandra, visa respekt för klasskamraterna, visa respekt för läraren, använda vårdat språk, vänta på sin tur, inte gå före i kön, vara schyssta, inte slåss, inte sparkas, inte puttas och så vidare och så vidare.
Det blir ganska tröttsamt och tjatigt till slut. I vissa svaga stunder känner jag mig mer som en förälder än som en utbildad och erfaren lärare.
Dock får man aldrig ge upp och det fostrande arbetet är ändå en del av lärarens vardag.
Jag vill också passa på att påminna alla föräldrar som har barn i skolåldern att ni måste lita på oss när vi ringer hem och berättar att ert barn har misskött sig, sagt något dumt, uppfört sig illa eller uppvisat oönskat beteende.
Du som förälder ska lyssna på oss lärare och lita på oss när vi ringer hem och berättar. Och ditt omedelbara svar bör alltid vara: ”Jag ska genast prata med mitt barn. Tack för att ni ringde och informerade oss.”
Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Men det krävs en skola med lärare för att utbilda dem.
Vi lärare ringer och kontaktar endast hemmet om vi måste. Det finns redan så mycket på våra bord och vi har så mycket som ska hinnas med under vår arbetsdag. Ringer vi hem så gör vi det för att vi helt enkelt prioriterar er och ert barn. Vi ger av vår tid till er och till ert barn.
Vi människor har olika roller i våra liv. Man tar en viss roll när man är på jobbet, man tar en annan roll när man är med sina vänner, man tar en tredje roll när man är med sin familj och man tar en fjärde roll när man träffar grannarna. Vi har många roller helt enkelt. Det görs per automatik och det är inget man reflekterar över. Det är så vi fungerar.
Barnen är exakt som vi. De tar också olika roller. De är på ett speciellt sätt när de är hemma och trygga. De kan vara på ett annat sätt när de är med sina kompisar eller på fotbollsträningen. Och självklart intar de en annan roll när de är i skolan.
De flesta föräldrar kommer aldrig att få se den sidan hos sina barn. På samma sätt som att jag som lärare aldrig kommer att se hur mina elever är när de är hos sina familjer.
Många föräldrar skulle bli chockade om de fick se hur annorlunda deras barn kan vara i skolan jämfört med hur de är i hemmet. I vissa fall kan det vara som natt och dag.
Varför det ser ut så här får kuratorer och barnpsykologer svara på.
Därför ber jag er föräldrar vänligt, eller vädjar, att ni lyssnar på oss när vi kontaktar er. Vi vill era barns bästa och vi värnar om deras skolgång och utbildning nästan lika mycket som ni gör.
Lyssna på oss när vi ringer hem och samarbeta med oss. Och sluta aldrig att prata med era barn.
HP Tran, lärare i Göteborg
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.