”Debatten har varit vinklad och ensidig”
Pelle Lidell, musikförläggare: ”I sann populistisk anda har låtskrivaren totalt glömts bort”
– Äntligen, skrev en av de professionella låtskrivarna jag representerar i ett email till mig i morse. Han syftade naturligtvis på Björns Ulvaeus kloka rader i Aftonbladet.
Den här debatten har länge förts på ett väldigt ensidigt och vinklat sätt, enligt min mening. I sann populistisk anda (från främst moderata politiker och representanter från ultraliberala ”organisationer”) har låtskrivaren, ”själen och hjärtat” i hela musikbranschen, totalt glömts bort i debatten!
De få gånger låtskrivare förs på tal är det oftast de största och mest framgångsrika svenska låtskrivarna med miljoninkomster som nämns. Visst, jag representerar en del av dessa också, men majoriteten av de låtskrivare jag arbetar för lever på ytterst ojämna och oftast blygsamma royaltyinkomster (mekaniska och utförandeinkomster).
Der ser sitt hantverk marginaliseras till något som inte är värt ett dugg för en generation som verkar ha växt upp i en ”mycket vill ha mer anda”.
Jag, som A&R/musikförläggare, jobbar dagligen med att sprida mina låtskrivares låtar över hela världen för att säkra inspelningar (och naturligtvis royaltyinkomster).
Det är ingen överdrift att påstå att internationella artister, managers, och skivbolag har alla en oerhörd respekt och beundran för svenska låtskrivare. Det är heller ingen överdrift att påstå att svenska låtskrivare tillhör den absoluta världstoppen.
Som svensk arbetandes i en internationell miljö blir man ju naturligtvis oerhört stolt när mina amerikanska, engelska, franska, tyska, australiensiska och kanadensiska kollegor öser tonvis av beröm över våra svenska låtskrivare. ”It’s simply unbelievable what Swedish writers are achieving, you’re just a tiny country in the north” är en av många skämtsamma men respektfulla kommentarer jag vant mig vid.
Musik är drömmar, drömmar är musik. Fråga vilket band som helst som repar i sin replokal.
Musik är en känsla, ett uttryck, ett positivt rus. Att exempelvis komma hem från jobbet och spela lite gitarr – kanske i någon sorts terapeutisk anda, eller bara för nöjet är ju bara fantastiskt. Men musik kan också vara ett yrke. Ett yrke som alltid har varit en osäker och tuff utmaning.
Men …de största drömmarna har utmanat sig själva och sin omgivning och gått vidare – trots fördomsfulla kommentarer som ”ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb”?
Tro mig, jag har hört detta i många år, sedan den dag jag bestämde mig för att arbeta i musikbranschen.
Hur många talanger har försvunnit eller komma att försvinna?
De människor som inte vågar att satsa på grund av av de dystra förutsättningarna, de som känner att ”jag får ju ändå inte betalt för det jag skapat och äger”, de som ser sina skapelser/verk/kompositioner förringas till allmän egendom av en generation som fullständigt skiter i upphovsrätt.
Trots att upphovsrätten i lag är skyddad och reglerad av demokratiskt uppbyggda upphovsrättsliga organisationer som STIM och SKAP. Det är ju bara för sorgligt!
Olaglig nedladdning/fildelning är stöld och för inget gott med sig. Att påstå motsatsen är inget annat än ren och skär lögn. Jag har under åren läst diverse propaganda från bland annat ultraliberaler/anhängare till Piratpartiet – de tillhandahåller en skrämmande retorik.
Dessa människor har ingen aning om att deras aktioner dödar en hel yrkeskår – en yrkeskår vi borde vara lika stolta över som t.ex våra idrottsstjärnor, skådespelare, filmskapare och diverse svenska exportframgångar. Men det verkar de fullkomligt skita i!
Är det så svårt för en hel generation att förstå att man betalar för det man vill ha?
Är upphovsrätten orättvis? I så fall mot vem? De som inte vill betala utan bara ha?
Pelle Lidell