Vad håller du på med, Kristersson?
Ann Heberlein: Ditt försvar för nya könstillhörighetslagen är ett svek mot unga kvinnor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-04-05
DEBATT. Med stigande förvåning tar jag del av Ulf Kristerssons kamikazerace i sitt försvar av den nya könstillhörighetslagen som ska ”underlätta” för personer som upplever sig ”leva i fel kön” att byta juridiskt kön i så tidig ålder som 16 år.
De föreslagna kraven för att ett byte av juridiskt kön ska godkännas är ett utlåtande av en läkare som anser det styrkt att personen i fråga vill byta kön, och, om personen är under 18 år, målsmans tillstånd. Den grundliga medicinska utredning som görs i dag kommer alltså inte att vara nödvändig.
Förslaget är häpnadsväckande, för att inte säga chockerande.
Att byta kön är ingen liten sak. Könstillhörighet är en grundläggande existentiell fråga, och, förlåt mig min frispråkighet, naturligtvis i grunden en fråga om biologi. Kön är inte något man väljer, utan något man har.
Vilken 16-åring vet vem han eller hon är? Tonåren är en fasansfull tid för många, fylld av självtvivel, ångest och oro.
När man är 16 letar många efter en identitet, ett svar på frågorna vem är jag?, varför är jag här?, hur ska jag leva mitt liv?
Den existentiella ångesten hos unga människor tycks konstant. Sätten att uttrycka och kanalisera ångesten varierar över tid, i dialog med sin samtid, ett fenomen som exempelvis idéhistorikern Karin Johannisson undersökt.
Johannisson har skrivit känslotillståndens historia och menar i ”Melankoliska rum” att känslor formar sig i de mönster som samtiden bekräftar.
När jag var tonåring ägnade vi oss åt självsvält och kräkning. Ångesten kanaliserades i ätstörningar.
När mina äldsta barn var tonåringar spreds självskadebeteende som en epidemi. Den som mådde psykiskt dåligt hanterade sin oro genom att skära sig, bränna underarmarna med cigaretter, slita bort hår.
När min yngsta var tonåring fanns det ickebinära elever i varje klass, nästan alltid flickor som ville vara pojkar. Så kanaliserade de sin ”weltschmerz”.
Enligt Socialstyrelsen har antalet fall med könsdysfori bland tonårsflickor ökat med nästan 1 500 procent sedan 2008. 1 500 procent - smaka på den siffran. Varför mår tonårsflickor så dåligt? Den frågan borde vi svara på innan vi gör det lättare att byta kön.
Att ge en ångestriden, olycklig flicka möjligheten att byta kön är som att ge en anorektiker Ozempic eller en narkoman heroin. I stället för att behandla orsaken bejakar vi symptomen.
Det är i grunden ett fruktansvärt svek mot unga kvinnor som lider. Ingenting tyder på att ett ändrat personnummer minskar deras lidande.
Jag kan inte förstå varför Ulf Kristersson ska driva igenom en lagändring som ingen egentligen vill ha. Detta är ingen hbtqi-fråga. Detta är en fråga som handlar om psykisk ohälsa och ska behandlas som en sådan.
I stället avpatologiserar man lidandet och lämnar olyckliga unga kvinnor ensamma med ett nytt personnummer. Istället för att fråga vad hennes vad hennes ångest beror på bekräftar vi symptomet.
Ann Heberlein, teologie doktor i etik, medlem i Moderaterna
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.