Regeringen tar inte sitt ansvar för klimatkrisen

Forskare: Politikerna förnekar Sveriges befolkning att vara del av omställningen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2023-09-18

Ett gemensamt men differentierat ansvar innebär att regeringen både kan och bör hjälpa människor och företag att göra hållbara och klimatsmarta val. Men i stället har vi sett en regering som förnekar Sveriges befolkning att vara del av en bredare klimatomställning, skriver miljösociologerna vid Örebro universitet.

DEBATT. I fredags startade aktionsveckan för social- och klimaträttvisa som initierats av ett nätverk av mer än 100 grupper och organisationer. Många av de som engagerar sig är unga, oroliga över framtiden och upprörda över att samhället inte hanterar klimatkrisen som just en kris.

Aktionsveckans organisatörer uppmanar oss att förstå klimatkrisen och sociala orättvisor som tätt sammanlänkande. Det innebär bland annat att erkänna principen om ett gemensamt men differentierat ansvar.

Hur kan vi förstå principen, och vad har för det för konsekvenser att Sveriges regering duckar för sin del av ansvaret?

 

Principen får följder för hur vi kan se Sverige i relation till andra länder, men också hur vi bör förstå politiker och statsmaktens ansvar i relation till den enskilde medborgaren.

Ett gemensamt men differentierat ansvar betyder att alla länder ska bidra till klimatomställningen, men de som har mest klimatutsläpp ska också bidra mest till utsläppsminskningen.

Det handlar om att erkänna och hantera det faktum att de tio procenten rikaste i världens befolkning står för nästan hälften av utsläppen.

För att den svenska livsstilen ska hålla sig inom 1,5-gradersmålet behöver den bantas från cirka nio ton koldioxidekvivalenter per invånare och år till 2,5 ton år 2030 och 0,7 ton år 2050.

 

Ett gemensamt men differentierat ansvar innebär att Sveriges regering och riksdag – som kan sätta ramarna och fördela resurser – både kan och bör hjälpa människor och företag att göra hållbara och klimatsmarta val.

Men i stället har vi sett en regering som förnekar Sveriges befolkning att vara del av en bredare klimatomställning som tar rättvisefrågor på allvar.

I stället för att skärpa klimatmålen eller ens försöka uppnå de mål som riksdagen fastställt har regeringen sänkt priset på diesel och olja, samt ursäktat att klimatmålen kanske inte nås med hänvisning till att ”människor måste få sin vardag att gå ihop”.

 

Ett ensidigt fokus på tekniska lösningar som elektrifiering och fossilfri produktion är dessutom en signal att vi inte behöver bredare livsstilsförändringar som engagerar alla, och som dessutom ger fribiljett till den mest välbärgade delen av befolkningen att upprätthålla en ohållbar livsstil.

Med detta har regeringen i stället för att ta sin del av det gemensamma ansvaret ägnat sig åt två typer av ansvarsförskjutningar.

 

Genom att ställa klimatet mot människors vardag så skjuter regeringen ansvaret nedåt – som om valet mellan att erkänna klimatkris eller fortsatt bilberoende är den enskildes dilemma.

Alla samhällets aktörer behöver hantera konflikter, till exempel mellan kortsiktiga och långsiktiga hållbarhetsmål.

Men att finna lösningar som innebär synergier mellan miljöhänsyn, rättvisefrågor och ekonomisk hållbarhet är och måste vara politikens uppgift. 

En politik och ett samhällsbygge som inte erkänner att ansvaret för att skapa en hållbar framtid i grunden är delat, försvårar för alla aktörer att ta sitt ansvar. Brist på rättvisa, integration och jämlikhet försämrar förutsättningarna att vilja dela ansvar. 

 

Det delade ansvaret är delat i dubbel bemärkelse. Å ena sidan delar vi alla ansvaret för framtiden eftersom framtiden är gemensam – den är inte bara till för oss som lever nu utan även för framtida generationer.

Å andra sidan är ansvaret delat i bemärkelsen att olika aktörer behöver axla olika delar av ansvaret, på olika nivåer och i olika delar av samhället.

Ett delat ansvar är ett sammanlänkat ansvar där politiskt ansvar underlättar för andra aktörer att axla sina respektive delar av ansvaret.

Att ta politiskt ansvar (på kommunal, regional, nationell och internationell nivå) kan till exempel göras genom kraftfulla satsningar på långsiktigt hållbar infrastruktur och regleringar som försvårar och/eller förbjuder ohållbara val och produkter. På så sätt blir det lättare för företag att införa cirkulära affärsmodeller och produktionsprocesser, och för konsumenter att leva och konsumera mer hållbart och resurssnålt.

 

Genom hänvisning till elektrifiering och fossilfri produktion görs en annan typ av ansvarsförskjutning – från politiken till tekniken. Det innebär att klimatpolitiska frågor avpolitiseras och att tekniken förväntas leverera lösningar på hur vi ska kunna leva fossilfritt i framtiden.

Denna förskjutning av ansvar leder till en snäv typ av klimatomställning som fokuserar på tekniska innovationer, energieffektivitet och fortsatt konsumtion. Det är en omställning som ignorerar att fossilberoendet ersätts av andra inlåsningar (utvinning av metaller, kemikalieanvändning och så vidare).

 

I den mån det görs satsningar på teknik som inte finns ännu är det ett passivt sätt att skjuta ansvaret på framtida generationer att utveckla tekniken.

Det är dessutom en omställning som inte erkänner att klimatkrisen är en komplex och sammansatt kris som berör en mängd andra globala utmaningar som biologisk mångfald, resursanvändning, och globala rättvisefrågor.

Vad värre är, är att den ignorerar att människor faktiskt vill vara delaktiga och bidra till ett hållbarare samhälle. Det är det som aktionsveckan handlar om och det är en vädjan att alla samhällsaktörer tar sin del av ansvaret. 


Miljösociologerna vid Örebro universitet:
Linda Soneryd, professor
Monika Berg, docent och universitetslektor
Magnus Boström, professor
Åsa Callmer, postdoktor
Karin Gustafsson, docent och universitetslektor
Erik Löfmarck, docent och universitetslektor
Carina Green, universitetslektor
Rolf Lidskog, professor
Lisa Broberg, doktorand
Dominik Döllinger, universitetslektor
Helena Römmelmann, doktorand
Sara Karimzadeh, postdoktor, Marie Curie
Jonas Bertilsson, universitetslektor
Linn Rabe, postdoktor
Ylva Uggla, professor emerita
Daniel Sjödin, universitetslektor

 

Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.