Transdebatten göds av rädsla och hysteri
Cleo Grundberg, transperson: Ett importerat kulturkrig påhejat av SD, KD och delar av S
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-03-19
DEBATT. Hysteri har de senaste åren svept genom Sverige. Att kalla fokuset på ”transdebatten” för något annat än hysteri är att kraftigt nedvärdera dess emotionella och sociala kraft.
Det finns få som inte längre har en åsikt; alla ska tycka, tänka och inflika med sina egna ståndpunkter. Bara fyra år in i 20-talet kan man redan nu säkerställa vad som i framtiden kommer definiera detta årtiondets kulturkrig.
Från en historisk synvinkel kan det däremot anses underligt, för ”trans” som identitet och könsbekräftande vård är varken nytt eller revolutionerande.
Transdebatten uppstod inte i reaktion till något, i alla fall inte transsexualitet som koncept. Historien är lång och knappast något som kan redogöras fullt ut i denna artikel, men det finns ändå delar som är av intresse att belysa.
År 1972 röstade Sveriges riksdag igenom en ny lag kring ändring av juridiskt kön, det första landet i världen. Transpersoner fick för första gången juridisk och medicinsk legitimitet och bekräftelse, åtminstone första gången som det blev långvarigt.
För historien går ännu längre tillbaka än så: år 1919 öppnade den tyske läkaren Magnus Hirschfeld ”Institut für Sexualwissenschaft” i Berlin. Institutet anses vara den första av sitt slag att erbjuda könsbekräftande vård, i kontrast med samtidens medicin som försökte ”bota” transsexualitet.
Hirschfeld själv började samarbeta med polisen i Berlin och under en period kunde institutets transpatienter få intyg som skyddade dem att bli gripen för sina könsöverskridande uttryck.
Den som följde med på historielektionerna i grundskolan, eller allmänt har en uppfattning om 1900-talets Tyskland, kan nog redan nu misstänka vilka som stod bakom institutets fall.
Jag tänker inte försöka dra paralleller till vår samtid då det varken gynnar dagens diskussion eller ger rättvisa till människorna i historien. Inte heller anser jag att historien skulle rättfärdiga transrörelsens alla punkter.
I stället vill jag utmana bränslet som göder transdebatten, alltså uppfattningen att transpersoner är ett nytt fenomen som samhället måste anpassa sig och ta ställning till.
I vår ska riksdagen snart rösta om ett nytt lagförslag kring ändring av könsidentitet. Förslaget ska ersätta lagen från 1972 och bland annat erbjuda förenklade möjligheter för transpersoner att ändra kön i folkbokföringen i samråd med vården.
Sverige är inte längre ett föregångsland – vi är faktiskt sist i Norden att modernisera lagen – men det är inte alltid eftersträvansvärt.
Debatten kring lagen har varit långdragen men på flera sätt nyttig för samhället i stort och för transpersoner i synnerhet, ibland är nämligen inte naiv progressivism till fördel för hbtq-personer. Ett exempel är diskussionerna kring stopphormoner för barn där det till slut visade sig att evidens för den metoden saknades.
Med det sagt har debatten på senare år allt mer blivit en del av ett importerat kulturkrig. Om man ska tro på hur människor uttrycker sig på internet verkar folk närmast ha panik, som om hela samhällsordningen ska gå under.
Uppblåst av den kristna högern i USA och påhejad av Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och delar av Socialdemokraterna kommer de snart låta Hesa Fredrik tjuta.
Huruvida svenska samhället kommer kollapsa låter jag framtiden utvisa. Historien pekar på en sak, men vem vet, den här gången kanske det blir annorlunda? Eller så grundar sig dagens transdebatt på något annat än omsorg kring samhällets institutioner.
Kanske, om man får vara så djärv, vågar man påstå att debatten kapats av hysteri. En rädsla för monstret som gömmer sig i garderoben och som när som helst kan komma ut.
Cleo Grundberg, transperson
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.