Tydligare alternativ enda vapnet mot SD

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-04-26

Debattören: Folk är trötta på politiker som inte ger raka svar

Sverigedemokraterna. Partiet alla trodde skulle bli en repris på 1990-talets Ny Demokrati. SD har farit upp som en sol och ner som en pannkaka och är det enda parti som dragits med skandal efter skandal till synes helt opåverkade.

Otaliga artiklar har skrivits om företrädare som på olika sätt kunnat ifrågasättas och efter nästan varje sådant avslöjande så har en uteslutning skett. Inget annat parti skulle klara av att få ökat förtroende under dessa förhållanden, bara Sverigedemokraterna.

Man har försökt att minska stödet för dem genom att kalla dem nazister – totalt verkningslöst. Saker som att leta upp gilla-markeringar på Facebook och kommentarer på nätet som styrker den tesen har bara hjälpt dem att städa upp i sina led.

För att städa i leden är vad partiet sysslat med mest under första halvleken av mandatperioden i riksdagen. Åkesson har ägnat sig helt åt att städa bort personer som har åsikter som enligt honom inte hör hemma i dagens SD. Som en ångvält har Björn Söder farit fram och hytt med näven. ”Skärpning i leden eller så ryker ni”, har varit det tydligaste budskapet.

Även om nolltoleransen inte gäller alla. Kritikerna finns inom partiet, det tisslas och gnälls, men ingen tycks våga resa sig upp – utom då kanske ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand som ses som räddaren i mångas ögon, men allra mest är en stor nagel i ögat på Åkesson.

Utmaningarna har varit många för Åkesson och hans närmaste. De har visat prov på styrka och handfasthet och det har räddat dem från att möta Ny Demokratis öde. Men vilka utmaningar väntar nu partiet under den mer avgörande halvleken av mandatperioden?

SD har jobbat hårt för att bli det man en gång sa sig aldrig vilja bli, nämligen en del av etablissemanget, där politiskt korrekta var en dödssynd. Ändå är det just detta vi ser allt tydligare att de blivit. Tydligen ett måste om man ska kunna locka till sig företrädare som är högutbildade och som kan föra sig i det politiska rummet.

Frågan är om den innersta kärnan kommer att kunna hålla ihop hela partiet? Och hur länge? Finns det en risk att partiet växt sig för stort för att kunna styras av en handfull människor, om än mycket drivna och kompetenta?

När det kommer till SD så kan man spekulera i princip om allting. Utgången kan man däremot aldrig vara säker på, det är ett parti som gycklar oss gång efter en annan och SD är här för att stanna. Var så säkra.

Det enda som kan få SD att avta i tillväxt, och även dra sig tillbaka, är de andra partierna. Slutar man tävla om vem som flest gånger upprepar mantrat att inte samarbeta med SD och istället lägger krutet på väljarna som man så desperat längtar efter, så kan det gå.

Mitt stalltips till dagens politiker är att stå upp för den egna politiken i första hand. Kom med svar på frågor och ge lösningar och finns inga svar så erkänn detta. Folk är trötta på politiker som inte vågar svara rakt och ärligt, och där står SD som ett alternativ. Sen kan väljarna se mellan fingrarna med en hel del, för svenska folket är inte korkade utan förbannade – till Jimmie Åkessons stora glädje.

Jag önskar jag kunde säga att bara vi jobbar hårdare mot rasism så försvinner SD men svaret ligger inte där. Studier visar att rasismen faktiskt minskar i vårt land. Ställ er då frågan – vad är anledningen till att SD växer?

Nya tider kräver nya metoder och likväl medför de att vi får finna oss i att ha ett parti som driver SD:s politik ett tag till.

Camilla Rågfors