Han ville till IS – för att hämnas sin far

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-11-22 | Publicerad 2015-11-20

Emerich Roth, överlevande: En dålig relation till pappan får unga att börja hata

DEBATT. I den tid vi lever just nu, förefaller extremism av olika slag breda ut sig mer och mer.

Ska vi förstå vår verklighet och de orsakssamband som råder, måste vi undersöka extremisten mer ingående, hur motbjudande det än kan kännas. Till detta hör att vi måste ställa rätt frågor. Utan rätt frågor har vi ingen möjlighet att ställa rätt diagnos, och utan rätt diagnos kan vi inte vidta rätt åtgärder, och de goda krafter som vill göra insatser kommer att förspilla sina krafter på välmenande men meningslösa ansträngningar. Den rätta frågan att ställa sig är: ”Varför just dom”?

Rasist, nazist, islamist eller vilket annat slag av extremist som helst, är i själva verket bara olika benämningar på en och samma sak: hat. Det alla dessa ”ister” har gemensamt är att de hatar och använder våld mot oliktänkande.

Men ingen människa föds uppfylld av hat och en vilja att misshandla och döda en annan människa. Alla hatare har en historia. I mitt arbete och långa erfarenhet av hatiska människor, har jag kommit till slutsatsen att dela upp hatarna i två kategorier. Den ena får hatet via modersmjölken och lär sig av sina föräldrar att hata en viss folkgrupp, ett hat som går i arv från generation till generation.

Den andra har blivit hatisk av den enkla anledningen att personen inte fått kärlek. Det låter banalt, men inte desto mindre är det så det är. Av dessa två kategorier, är det nästan omöjligt att nå den första förnufts- och känslomässigt, medan den andra är behandlingsbar.

När det gäller pojkar, beror hatet på en obefintlig eller dålig relation till pappan. Den obefintliga relationen till pappan kan bero på att pappan helt enkelt inte är närvarande. Men relationen kan också vara dålig till exempel på grund av pappans drogmissbruk och misshandel av mamma och/eller barn.

En sådan relation är något som vi kanske i första hand förknippar med mindre bemedlade familjer och hem, men vi ska komma ihåg att en dålig relation även kan bero på att pappan är oförmögen att visa känslor. Kanske har pappan själv fått en kall uppfostran och tror att det är så söner ska uppfostras. Ett annat skäl till frånvaro kan vara att fadern ägnar mer tid åt yrke och karriär än för sina barn. Rikedom är inget vaccin mot hat.

Från min verksamhet inom social- och kriminalvården samt 25 års föreläsningar i skolor kan jag nämna många exempel på detta. Av de ca 700 pojkar som lyckats lämna destruktiva miljöer tack vare Exit på Fryshuset i Stockholm, har jag talat med ett hundratal.

De berättar alla i princip samma historia om ”varför just dom” hamnat fel i livet. I samband med min föreläsningsverksamhet har jag ofta fått bekräftat min verklighetsbeskrivning.

En 14-årig pojke berättar i ett brev, att hans pappa trodde på sträng uppfostran och aga. Pojken hade förmått sin pappa att gå på min kvällsföreläsning för föräldrar och efter denna fick pojken sin första kram på 10 år av pappan.

Nyligen fick jag berättat att en muslimsk pojke, som hade för avsikt att ansluta sig till IS, i sista stund lät sig övertalas att låta bli. Han har berättat att motivet för sitt beslut var att hämnas på sin far.

Journalisten och författaren Bosse Schön har gjort en tv-serie om unga svenskar, som under andra världskriget, valde att ansluta sig till Waffen SS. Det var 270 pojkar som gav sig av. I tv-serien berättar en av dessa - nu gamla män – när min far började slå mig var käppen en meter lång och när han slutade var det endast 30 cm kvar.

Riktar vi blicken mot mer kända missdådare som till exempel Stalin, Hitler, Mussolini och Breivik, hittar vi samma gemensamma nämnare – ingen eller dålig relation till pappan.

Alla pojkar som saknar en god relation till sin pappa blir inte hatare. Andra goda manliga förebilder kan träda in i pojkens liv – en morfar, en idrottsledare eller en lärare. Vi måste aktivt och systematiskt arbeta för att kompensera för frånvarande positiva manliga förebilder.

Vår framtid vistas fem dagar i veckan i skolan. Tyvärr förmår inte alla föräldrar ge sina barn den kärlek de behöver under sin uppväxt. Skolan är den enda platsen där det finns möjlighet att kompensera mycket av det som fattas i hemmet. Jag anser därför att skolan bör få alla de resurser som behövs för att kunna fungera som ett andra hem för dem som behöver det.

Genom att hjälpa dessa ungdomar som mår dåligt medan de är kvar i skolan, kan vi också uppnå ett annat mål utan extra kostnad, stoppa eller åtminstone försvåra nyrekrytering av ungdomar till destruktiva grupper. Det blir inte lika lätt för gängledarna att locka till sig ungdomar i farozon när de funnit gemenskap bland positiva ungdomar.

 Det är endast genom professionellt och kontinuerligt förebyggande arbete enligt helhetsprincipen d v s hand i hand med alla berörda parter, som vi kan uppnå varaktiga resultat. Allt annat betraktar jag som punktinsatser, som i bästa fall hjälper för stunden.

Så länge våra beslutsfattare inte inser detta kommer vi fortsätta snurra många varv. Allt kommer att upprepas och bli dyrare och svårare att åtgärda.

Emerich Roth

Stiftare av Fonden mot våld för Medmänsklighet

i samarbete med Petter Jenner, gymnasielärare