Tankeexperiment: Upplös alla äktenskap efter 18 år
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-12-14
Eva Rusz: Vi måste öva oss i att stå ut i relationer – för barnens skull
Vi skiljer oss för lätt nu för tiden. Moderna parrelationer har dålig motståndskraft att hantera alla de förändringar som kommer med ett liv tillsammans, och som ingår i livet. Vi borde öva oss i att noggrannare tänka igenom våra relationer och ta dem på större allvar – sluta fly, göra slut och skilja oss så fort vi inte känner maximal njutning tillsammans.
I dag går många gifta par på minsta motståndets lag. Många skilsmässor utlöses reflexmässigt på grund av att känslorna förändras och då upplevs som ”livshotande”, och skapar mängder av flyktbeteenden. Vi har låg tolerans för frustrationer och kasserar våra partners i en hisnande fart för att sen ge oss ut på jakt efter en ny igen.
Då det en gång begav sig, innan vi gifte oss, så var våra tankar och känslor inriktade på att kämpa för relationen. Så snart vi har hamnat i den trygga hamn som äktenskapet ska utgöra så verkar det som om många par lägger ner sina söksystem, slutar kämpa och resignerar inför den uppgift som det medför att leva tillsammans.
Det kan inte vara möjligt att alla de par som en gång upplevde stark kärlek, var förvissade om att de hade träffat helt rätt person, i själva verket gjorde felval. Att dessa utvalda partners i själva verket skulle vara motbjudande, statiskt oföränderliga och omöjliga att leva med. (Undantag är givetvis destruktiva relationer där våld och misshandel förekommer.)
Det kanske kunde vara värt att fundera i andra banor då svenska barn på löpande band tvingas gå igenom känslomässigt svåra relationer för att deras föräldrar inte orkar leva med varandra. Barn far illa av separationer, de sätter spår i deras egna kommande relationsliv. Jobb, stress och hobbies tycks för många komma före omvårdnad om relation och barn.
Någonstans har vi skapat föreställningar om att det skulle vara farofyllt att stanna kvar hos varandra då känslorna inte ständigt är på topp. Att vi genast måste lämna en sådan relation. Förlorarna på det här beteendet är förstås de två inblandade personerna – och deras gemensamma barn.
Så tänk om vi skulle göra lite tankegymnastik och vända på betingelserna. Tänk dig in i ett äktenskap där barn föds. Tänk om detta äktenskap automatiskt skulle upplösas då yngsta barnet nådde myndighetsåldern. Att vi på det sättet fick träna oss på att hålla ut, trots att det inte alltid kändes så bra, med vetskapen om att ”sen”, efter 18 år, behövde vi inte ens bry oss eftersom äktenskapet automatiskt var över, om vi inte själva tog beslutet att fortsätta tillsammans. Skilsmässorna kanske skulle upplevas mindre dramatiska?
Jag tror att barnen skulle bli mer trygga och vi vuxna kanske få insikt om att det faktiskt går att stanna kvar i de flesta relationer om man inte alltid styrs av de olika känslor som dyker upp.
Jag tror att vi skulle få fler barn som i vuxen ålder mådde bättre än vad många skilsmässobarn gör i dag. Jag tror att många vuxna partners skulle må bättre och tillsammans kunna hitta tillbaka till de goda känslorna igen om de gavs en ”yttre ram” för sin relation. För känslor kommer och går och de är situationsutlösta och flyktiga.
Den trygga basen skulle finnas där för både föräldrar och barn.
Vi skulle övas i att förändra våra tankar och beteenden. Öva oss i att vårda och utveckla våra relationer, genom att vi blev mer uppmärksamma på de risker som en tidsgräns skulle kunna medföra.
Vi kanske skulle lära oss att sitta stilla i båten då det stormar och hinna upptäcka att vi har fått nya insikter då stormen bedarrar?
Eva Rusz