Upp till kamp, utförsäkrade!
Utförsäkringarna har skakat om regeringen. De är arbetslinjens främsta akilleshäl. Skattesänkningarnas kanske mörkaste baksida. Vågorna går höga och Fredrik Reinfeldt gör som vanligt, han håller sig undan och vägrar möta Juholt i en debatt om sjukförsäkringen. Socialförsäkringsministern Ulf Kristersson föreslår nu förändringar i sjukförsäkringen, men som egentligen inte löser något grundläggande problem.
Försäkringskassan kommer att fortsätta att ignorera läkarnas intyg, de absurda tidsgränserna som gör tillfrisknandet till en administrativ fråga finns kvar och kamelerna som vill få beviljad sjukersättning måste fortfarande försöka klämma sig igenom det borgerliga nålsögat.
Regeringen försöker bara vinna tid. Och hoppas att stormen drar över.
Missnöjet med hur människor blir behandlade av Försäkringskassan är enormt.
Diakoner i Svenska kyrkan har gått ut och krävt ett nytt påskupprop mot sjukförsäkringsreglerna. Ett hundratal läkare skrev häromveckan gemensamt under ett debattinlägg i SvD, där man protesterade mot hur deras patienter behandlades av Försäkringskassan.
Nu återstår frågan: när ska de utförsäkrade själva börja organisera sig?
Är det någon viktig lärdom som den svenska folkrörelsen lämnat, så är det att för att driva igenom förändringar och reformer krävs det en stark organisation bakom. Med en tydlig agenda, med representanter och inflytande. Med muskler, helt enkelt.
De utförsäkrade måste gå från att betraktas som en social last till att bli uppfattade som en politisk kraft. Det hänger på dem själva. Att inte bli offer man pratar om, utan politiska aktörer man pratar med.
Det räcker inte med att skriva bloggar, att öppna ett twitterkonto eller skapa Facebook-grupper. Det spelar ingen roll hur många tummar upp man får, om man inte får tummen ur.
Starta de Utförsäkrades Riksförbund, eller vad man nu vill kalla plattformen. De måste stödja varandra. Kämpa tillsammans. Det finns en minst sagt intressant kritisk massa att utgå från.
Över 40.000 svenskar utförsäkrades förra året. Tiotusentals står i kö.
Men för att överrösta teknokraterna i regeringen kan de inte sitta kvar i stugorna och skriva hjärtknipande insändare till tidningarna. Intresset svalnar, även i media.
Så ta på kostymen – ut och lobba! Dra på overallen – ut på gatan!
Det finns inget att förlora, de har ju redan förlorat allt. De har inget annat kvar, än sin egen förmåga att organisera sig och protestera kollektivt.
Skramla med pillerburkarna. Applådera med kryckorna. Blockera vägarna med rullstolar. Samla ihop alla värdelösa läkarintyg och gör en gigantisk bål utanför regeringshuset.
Gör vad som helst. Förutom att stanna hemma och vänta. Förgäves.
Vi har en arrogant regering som inte kommer att backa om man inte knuffar den.
Ensam är svag. När Alexandra gick ut i media och beskrev sin situation som utförsäkrad, blev hon genast påhoppad av Försäkringskassan och regeringen, som brutalt diskvalificerade Alexandras vittnesmål. Hon var inte ett offer för en inhuman sjukförsäkringsreform. Hon ville egentligen inte jobba. Hon var, tvärtom, anledningen till att man behövde hårdare nypor. Ensam är sårbar. Ensam är alltid ett ”enskilt fall”, regeringens mantra när de ska förklara alla som faller mellan stolarna.
Regeringen står och vacklar. Bakom den arroganta uppsynen finns en tydlig nervositet.
Det måste utnyttjas. Så, för att uttrycka det lite proletärromantiskt:
Uförsäkrade i Sverige, förena er!