Jag är chanslös mot giftet i klassrummet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-02-26 | Publicerad 2016-02-18
Debattören: Föräldrar gnäller om för stora klasser och röriga miljöer – när problemet är mobilerna
DEBATT. Jag upplever en desperation inom mig som snart får mig att ge upp den profession jag älskar så. Denna desperation är sprungen ur en flathet och brist på auktoritet som fått klassrum runt om i Sverige att byta ägare.
Vi som undervisar har gång på gång påpekat detta för våra barn, för barnens föräldrar, för rektorer och skolledare.
Men ingenting händer.
Ingenstans får vi den respons som förändringen kräver.
Långsamt håller ett helt skolsystem på att haverera. Resultat når bottennivåer och jämfört men övriga Europa sjunker den svenska skolans kvalitet likt en sten mot havets botten.
Hos föräldrar gnälls det om brister i det pedagogiska, för stora klasser och röriga miljöer.
Hos ungarna gnälls det kring tråkig undervisning och meningslös kunskap.
Politiker snickrar ihop reformer och de politiska blocken skyfflar skit och skyller på varandra.
Jag ger blanka fan vad som varit. I misslyckande som skett i dåtid eller huruvida detta haveri beror på rött eller blått.
Jag har inte tid att titta i backspegeln när jag befinner mig på en tvärfull motorväg med en gaspedal som hängt sig.
Jag måste agera här och nu och det är just detta som leder mig till min slutsats.
Det handlar ett problem som lever nu. Ett problem som likt ett gift letat sig in i klassrummen och förstört så mångas möjlighet till koncentration. Det handlar om barn med svårigheten att se nyktert på detta och om föräldrar som inte förstår.
Om skolledare som inte förstått och rektorer som inte vågar.
Sedan mobiltelefonen blev en rättighet att bära på sig och fritt använda började skolresultaten långsamt sjunka till den nivå där vi befinner oss i dag. Med blicken vänd neråt och inåt hörs eller syns inte undervisningen. Vi lärare blir bara ett distraktionsmoment för elever som inte riktigt vill eller orkar.
Och tro mig. De är många.
Jag har stångat mig blodig, blivit bespottad och nästan fysiskt påhoppad när jag inte gett mig. När jag tyvärr upplever detta beteende både provocerande, nonchalant och respektlöst. När jag inte kan acceptera hur dessa elever förstör sina möjligheter till att göra sin potential rättvis.
Det handlar inte om något annat. Inte om sjunkande pedagogisk eller didaktisk förmåga hos alla vi som varje dag går in i klassrummet för att undervisa. Det handlar inte om för stora klasser, även om det också är ett problem, det handlar inte in en sjunkande begåvning hos dessa ungdomar eller om politiska beslut.
Det handlar om mobiltelefoner som kidnappat en hel generation och håller den gisslan under den trådlösa wi-fi-uppkopplingen och i ett digitalt hav av möjligheter.
Vi lärare är många gånger chanslösa mot den motståndaren.
Det är dags att vända detta nu. Ta tillbaka chefskapen i klassrummen och förbjuda telefonerna på skolor. Det är inget problem. Det är däremot ett måste om inte stenen ska nå botten och fastna i all lera där nere.
För det här är på riktigt.
I 15 år har jag nu långsamt sett detta ske framför mina och mina kollegors ögon. Vi når inte barnen för barnen ser oss inte. Vi kan inte beslagta dessa mobiler då vi inte får. Vi vill heller inte gå i klinch då det inte är värt det och då vi vid ett enda snedsteg kan få betala ett pris som är för högt.
Det är dags att något händer. Vi måste få bort mobiltelefonerna från klassrummen. Nu.
Björn Eriksson
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.