Debatt

Corona spär på den svenska ängsligheten

Debattören: I Norge vet vi vad som gäller – i Sverige lämnas folket åt sig själva i krisen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Tack vare den norska regeringens tydliga styre, vet varenda norrman vad som gäller i dessa mycket ansträngda tider. Men i Sverige är alla dessa beslut upp till svensken själv som förälder, anställd och chef, skriver Frida Nordtun.

DEBATT

DEBATT: Det har nog inte undgått majoriteten att Sverige får kritik för sin hantering av coronakrisen. Från mitt hem vid norska Vestlandet noterar jag att norska medier är extremt upptagna av vad Sverige pysslar med nu för tiden. De stora tidningarna rapporterar lika flitigt från svenska presskonferenser som från de norska och både jag och min man får frågor om hur Sverige egentligen tänker.

Eftersom jag har bott den största delen av mitt vuxna liv i Norge, är det självklart en stor utmaning – om inte omöjlig för mig – att som svensk på passet stå till svars för mitt hemlands agerande i denna coronakris.

Vi får se hur Sverige klarar krisen med de åtgärder man infört. Nog om det.

Jag vill mycket hellre sätta fokus på innebörden av den enskilde människans ansvar i coronakrisen – och vad detta ideologiska ställningstagande för det svenska kulturarvet som bygger på frivillighet möjligen kan få för konsekvenser nu och sedan.

Den svenska kulturen är i mina ögon redan svårt präglad av en ängslan över vad exempelvis din granne ska tycka om dina förehavanden, vad din chef tycker om dig, vad din kusin tycker om din barnoppfostran, vad din svärmor anser om din matlagning, hur dina kolleger upplever din arbetsmoral etc.

Svensken bryr sig så fruktansvärt mycket om vad alla andra menar om ens förehavanden att detta fenomen i sig själv skapar enorma förväntningskrav och stress. Se bara på sjukskrivningsstatistiken kopplat till diagnos stress och utmattning.

Som grädde på moset så ska nu alla ängsliga svenskar själva ta ansvar for sina liv i dessa tider med en aggressiv epidemi, en mycket smittsam sådan.

Så om svenskarna inte har nog med att kontrollera sina kollegor, andra mammor på förskolan, om grannen har lov att såga ner sin buske, om närbutiken verkligen är klimatsmart, och allt annat som svenskar har nedärvt i sitt kulturarv att kontrollera – så ska ni nu börja kontrollera varandras förhållningssätt till en pandemi, och därmed till individers smittorisk!

Samhället är fortfarande helt öppet (min moster i Jämtland upplyser mig om att det faktiskt är en del stockholmare där trots att de blivit varnade). Det banar vägen för strid människor emellan; ”Ser inte den där dagisungen lite krasslig ut?”, ”åk hem till Stockholm”, ”ja, det var ju Anna som smittade hela avdelningen” eller ”Bosse går ut med soporna fast han hostar”.

Jag, precis som min statsminister Erna Solberg, är av den bestämda åsikten att smittskydd inte bara är en medicinsk term, utan också en juridisk term. Tack vare den norska regeringens tydliga styre, vet varenda norrman vad som gäller i dessa mycket ansträngda tider.

Vi behöver därmed inte skylla på grannen! Det grannen gör är inom lagens gräns. Det råder ingen tvekan om innehållet i lagstiftningen fram till 17 april 2020 om vad som är rätt och riktigt.

Ingen rektor i Norge behöver sitta med ett individuellt ansvar i frågan om att ha öppet eller stängt i sin skola – med smittorisk på sitt personliga samvete. Arbetsgivare vet vad som gäller; hemmakontor eller vård av barn, kompenserat av statens krispaket. Norrmannen vet att hen måste avbeställa alla sociala tillställningar, alla barnkalas, alla 60-årsfiranden.

Men i Sverige är alla dessa beslut upp till svensken själv som förälder, anställd, chef, barn, omsorgsperson, frivilligarbetare, syskon, granne, sommarjobbare och så vidare.

Vad kan vi göra, vad bör vi göra och vad kommer kollegorna säga om jag är hemma? Vad säger förskolan? Vem har rätt och vem har fel? Har min svåger kanske ändå lite, lite mer rätt än jag?

Jag hoppas att Sverige kommer ur krisen på et acceptabelt vis. Men är det ändå inte lite fegt av en regering att lämna folket åt sig själva i detta krisstillstånd?

Det kommer till slut att spä på den svenska ängsligheten och misstänksamheten. Jag tror nämligen att svenskar är lika rädda för coronaviruset som norrmän, spanjorer och amerikaner är.

Men när andra länders regeringar tar över beslutsorganen i denna extrema tid – så ger Sveriges regering individen fullt ansvar, som om det skulle minska oron och misstänksamheten?

I dessa svåra tider avundas jag inte svenskarnas nyvunna rätt till ett individuellt ansvar. Men kära landsmän, lägg inte bördan på era egna, individuella axlar.


Frida Nordtun, sociolog, masterstudent i värdebaserat ledarskap


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ANNONS EXTERN LÄNK

Testa om du har antikroppar mot Covid-19 enkelt här.

Doktor.se

Läs fler artiklar i ämnet här

Publisert:

LÄS VIDARE

DEBATT För många äldre rör sig ute i Stockholm

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronautbrottet

Coronaviruset

Sverige

Norge

Kulturarv

Stress

Ångest