Flyktingkrisen 2015 – det är bara början

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-01-18 | Publicerad 2016-01-15

Debattören: Vad gör vi när en halv miljon klimatflyktingar står vid vår gräns?

DEBATT. 2015 var bara början

De senaste månaderna har Sverige tvingats konfrontera en ny verklighet. Den svenska självbilden har skakats i grunden.

På mindre än ett år har regeringen gått från att proklamera ”I mitt Europa finns inga murar” till att vidta åtgärder för att, uttalat, ”göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar”. En nation som velat se sig själv som en trygg hamn har tvingats konfrontera sina egna begränsningar.

Genom hela Europa debatterar politiker hur flyktingkrisen ska hanteras. Flyktingkrisen – singularis. För vi vill gärna tro att det är något övergående, den situation vi befinner oss i. Att det är en svår period som kommer att passera och låta oss återgå till det normala.

Problemet är att det inte är en tillfällig kris. Det är övergången till en ny realitet. De kommande tio åren kommer att definiera de kommande hundra.

Om vi hanterar det här rätt kan vi komma att lära av det. Om vi inte gör det kommer vi att gå under.

Vi närmar oss en tid av folkvandring. Det har redan börjat. Människor flyr från strid, och från krig – men inte bara därför. Människor flyr från fattigdom och från naturkatastrofer. Men än mer än så flyr de mot någonting. Mot trygghet. Mot säkerhet. Mot möjligheten till ett annat liv, ett bättre liv, för sig själva och för de sina.

Det är ett faktum som undertrycks i debatten för att det demoniseras av de som hellre skulle se våra gränser stängda. Men hur kan vi döma det att man flyr från svält och från fattigdom för att söka någonting annat, någonting bättre? Det är djupt mänskligt. Och det är något vi måste ta hänsyn till när vi ser till framtiden.

Klimatförändringar beräknas under de kommande 50 åren att komma att ge upphov till mellan 25 miljoner och 1 miljard flyktingar. Det i takt med att tilltagande brist på resurser sannolikt kommer att ge upphov till fler väpnade konflikter. Om historien visar oss en benägenhet att gå i krig över olja, vad händer då när bristvaran är något så livsnödvändigt som färskvatten?

Vi har en plikt – inte bara mot människor på flykt, utan även mot oss själva – att omvärdera hur vi ser på människors rätt till asyl. Att omvärdera hur vi ser på vem som har rätt att få tillträde.

Är det mindre rätt att fly svält och fattigdom än det är att fly krig? Utgör naturkatastrofer en mindre akut fara än väpnad konflikt? Har vi rätt att värdera vår egen levnadsstandard högre än någon annans rätt till liv? Och – i fallet med klimatförändringar – vilket ansvar har vi att ta hand om konsekvenserna till den katastrof vi bidragit till att skapa?

60 miljoner människor befinner sig på flykt i världen i dag. 163 000 asylsökande under 2015 var tillräckligt för att överbelasta den svenska migrationsapparaten. Vad gör vi när det är 200 000? 500 000? 1 miljon? Hur hanterar vi det? Hur stor är vår kapacitet, och hur långt är vi villiga att sträcka oss?

Vi måste våga ställa frågorna. Vi har inte råd att låta bli.

Det nuvarande läget är inte en isolerad incident. Det är en väckarklocka. Vi kan inte hantera flyktingsituationen nation för nation, kris för kris, dag för dag. Vi måste ha en plan. Vi måste acceptera att framtiden redan är här.

Flyktingkrisen är inte en svensk fråga. Det är inte ens en europeisk fråga. Det är en global fråga, och det kommer att bli en av vår tids största utmaningar.

Sverige kan vara en trygg hamn. Men Sverige kan inte vara det ensamt, och Sverige kan inte vara det utan en plan. Det räcker inte längre att reagera. Vi måste agera. Vi måste planera. Tiden är ute, och vi kan inte dröja längre. Vi måste välja vilka vi vill vara.

För om det inte finns en beredskapsplan på plats – om inte vi, tillsammans, rustar oss inför den situation vi står inför – så kommer stängda gränser och miljoner döda inte bara att vara en skrämmande framtidsvision. Det kommer att vara en oundviklighet.

Camilla Sten