Jag bojkottar Lindex för min dotters skull
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-05-24
Emilia Löf Karlsson: Undernärda modeller och bh:ar för barn gör mig illamående
Jag mår illa! Går förbi Lindex tillsamman med Nova, min lilla dotter. Nova är åtta år och stannar till utanför butiken, lägger huvudet på sned och säger, ”Mamma titta, en sjuk flicka, vad smal hon är, varför har de en sjuk flicka på bild?”
Jag mår illa. Förklarar för min storögda lilla flicka att bilden inte är på riktigt. Att kanterna på flickan suddats ut med hjälp av datorer, att flickans bröst kanske blivit större i typ en sån där freakbooth-app som man kan ladda ner på telefonen. Hon tittar konstigt på mig, förstår inte riktigt. Jag känner mig maktlös. Ledsen. Rädd. Arg.
Min puls ökar. Jag går in för att berätta för personalen vad som just hänt och möts av små bh:ar till barn. Jag mår än mer illa. Jag vet att Lindex kallar dem toppar men inte fan är det där några toppar. Visserligen med små hjärtan på och lite spets i kanten, och ja just det, ingen bygel. Men oavsett vad marknadsavdelningen vill kalla dem: det är bh:ar.
Är så upprörd och tror faktiskt att jag ska kräkas. Rakt på golvet, inför min dotter. Va fan! Nu räcker det väl ändå? Jag kämpar så hårt med min dotter, försöker få henne att förstå att samhällets bilder inte är verkliga. Men de är ju verkliga. För henne. För mig, för alla andra som ser dem. Jag pratar med hennes kompisar, försöker visa dem att jag är på riktigt, att alla är olika. Att man ska förstå att det som kablas ut är ett filter. Men hjälper det? När hela samhället har ett socialt filter över sig. Jag gillar Instagramfilter, men jag hatar modefiltren.
Alla pr-konsulter och marknadsansvariga: Det är så ute med magra modeller. När ska ni fatta det? Det är så ute att inte vilja ta socialt ansvar. Osäkra är vad ni är.
Jag har sedan 2005 arbetat som tjejcoach. Jag coachar, peppar, pratar och visar unga flickor mellan 12 och 20 år att världen vi lever i är upp- och nervänd. Jag kämpar så hårt. Men jag blir konstant motarbetad.
Mina flickor ringer och gråter efter tidningarnas artiklar om var modellscouterna hittar nya talanger. De undrar varför vissa företag i en baddräktskampanj kan ha en normal, vacker kvinna, för att i nästa ha en mycket sjuk flicka. Säljer undernärda flickor bättre än smala? För smal får man ju vara, det vill alla mina flickor vara. Men undernärd? Nej. Jag kämpar så hårt med flickorna jag coachar. Och med mig själv, och med mina vänner. Och med min dotter. Den viktigaste människan på min jord. De ställer alla frågor jag inte kan svara på.
Min 8-åring reagerade på en bild. Det är sjukt! Jag blir en tigrinna – ska samhället få fortsätta utsätta min vackra dotter för detta? Vem ska ta hand om henne och alla mina vänner när de tror att detta är vad de behöver se ut som? När vi matas med lögner om kvinnokroppen likt Sovjet matade sina invånare med lögner och falska kampanjer. När ska vi slå tillbaka? När ska vi riva muren? När ska ledare världen över slå näven i bordet och sätta gränser?
Jag vet inte hur länge jag klarar av att lyfta bördan från axlarna på de unga flickor jag möter och arbetar med. Eller om jag ens klarar av det i dag. Men jag försöker. Försöker förklara, visa att celluliter, veck på magen när man sitter ner, olika långa tår, leverfläckar, ärr och inte helt kritvita tänder är OK. För alla har vi brister, mer eller mindre.
Jag jobbar i motvind. Det gör så ont vissa dagar. Vuxna kvinnor är osäkrare än någonsin på sina kroppar, på vad de kan och inte kan. Vi har ett ansvar. Mot våra döttrar. Våra väninnor. Oss själva. Ta det. I stort och smått.
Själv kommer jag aldrig mer att handla på Lindex. Aldrig.
Emilia Löf Karlsson