Debattörerna: Den som bär andras barn borde få betalt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-03-06
Det är fegt att bara tillåta altruistiskt surrogatmödraskap
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) föreslog i dagarna att Sverige ska tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Bland annat Göteborgs-Postens ledare (1/3) förkastar förslaget och menar att detta är att utnyttja kvinnor. Vi menar tvärtom att Smer bara kommit halvvägs mot en normkritisk syn på föräldraskap.
Naturligtvis är barn inte en rättighet, vilket somliga kritiker tror är ett argument som framförts för surrogatmödraskap. Men det är heller ingen mänsklig rättighet med fertilitetsbehandlingar. Likväl har samhället sanktionerat att vi kan hjälpa naturen på traven genom exempelvis skattefinansierad provrörsbefruktning.
En annan vanlig invändning är att vissa saker eller handlingar är för intima för att säljas och därför till men för den enskilde om de blir en del av ekonomin. Men detta är inte en fråga om intimitet som kan skada individens förmåga till anknytning och relationer.
Många mödrar, däribland vi, kan vittna om att kärleken till ett barn växer fram över tid när barnet befinner sig utanför livmodern. Om en kvinna påstår att hon kan genomgå en graviditet med insikten att barnet inte är hennes så finns inga skäl att misstro detta, lika lite som det finns skäl att misstro sperma– och äggdonatorers förmåga att fatta väl avvägda beslut om sina fortplantningsorgan.
Statens medicinsk-etiska råd har tagit ett steg i rätt riktning, men duckar tyvärr för att göra en ekonomisk värdering av surrogatmoderns insats. Varför ska inte denna tjänst få kosta precis som andra omsorgsarbeten där tid och bekvämlighet uppoffras? Påståenden om att surrogatmödraskap är ett utnyttjande har en paternalistisk ton om vad unga kvinnor bör använda sin arbetstid till.
Och kanske finns även ett uns av kärnfamiljsnorm implicit i dessa omdömen. Att barn ska ha en mamma och pappa, i stället för exempelvis två pappor?
Problematiskt är även att begreppet surrogatmödraskap för tankarna till att någon tar någon annans ”rätt” att bli mor. Så är inte fallet. Surrogatet avser ett havandeskap och för att klargöra utgångspunkten kanske ett annat begrepp vore motiverat – surrogathavandeskap.
Vi ser det som osannolikt att surrogathavandeskap behöver vara mer prövande för hälsan än exempelvis ett tungt vårdyrke eller ett stressigt serviceyrke. Med detta sagt tror vi att restriktioner behövs. En åldersgräns på 25 år och att kvinnan i fråga har varit gravid och genomgått en förlossning tidigare är rimliga krav för att kvinnan ska kunna fatta ett upplyst beslut. Likaså att sjukvården gör en bedömning av att kvinnan har rimliga förutsättningar att genomgå en graviditet och förlossning utan komplikationer.
Eftersom graviditet dock alltid är förknippat med risk ska den ekonomiska ersättningen stå i proportion till detta och betalas av de blivande föräldrarna. För arrangemang mellan närstående finns det inget som hindrar att kvinnan avstår betalning.
En invändning som har rests är vad som händer om surrogatorn ångrar sig. Rimligen krävs en juridisk reglering som inte ger surrogatorn rätt till det blivande barnet. Inte heller kan det finnas en laglig möjlighet att ångra sig som blivande förälder.
Om de blivande föräldrarna överger barnet – vilket är föga troligt med tanke på engagemanget dessa barnlängtande personer har – får samhället hantera situationen på samma vis som när en biologisk förälder överger sitt barn, det vill säga adoption genom socialtjänsten.
Låt fler efterlängtade barn få möjlighet att födas – och låt surrogatorns omsorgsarbete värderas ekonomiskt.
Angela Aylward
Christina Alvelin