Bli inte så kränkt om vi säger ditt namn fel

Debattören: Påstå inte att vi är rasister bara för att vi har svårt att hänga med i den persiska satsmelodin

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-12-25

Med jämna mellanrum menar personer med utländska namn att fel uttal är tecken på att motparten – vilken alltid råkar vara svenskar – vill förminska eller utesluta dem. Det säger något om vårt samhällsklimat, skriver Anosh Ghasri.

DEBATT. Varje språk har sin säregna intonation. För den som talar, är det egna språkets ord, nyanser, anspelningar och intonation det mest självklara i världen.

Enligt Institutet för språk och folkminnen talas det över 150 olika språk i Sverige. Till de mest talade språken hör finska, bosniska, arabiska, spanska och persiska. Dessa språk har vitt skilda satsmelodier, vilket gör att exempelvis finsktalande med stor sannolikhet upplever svårigheter när det gäller den persiska satsmelodin.

I ett land där det förekommer många språk, samt många språk- och kulturellt betingade namn, är detta en grogrund för en av vardagens oundvikliga och egentligen harmlösa krockar.

Med jämna mellanrum menar dock personer med utländska namn att fel uttal av deras namn är ett tecken på att motparten, vilken alltid råkar vara svenskar, vill förminska eller utesluta dem.

Det bristfälliga uttalet betraktas som ett maktmedel, något som används för att avhumanisera och degradera. Betraktat i det ljuset blir det triviala med feluttalade namn symboliskt laddat. Och som en laddad fråga säger det något om såväl samhällsklimatet som tilliten människor emellan.

Individens namn är onekligen starkt förknippat med dennes identitet. Man kan, för att hänge sig åt de numera utbredda teoretiska tankegångar som gör en höna av en fjäder, säga att våra tilltal är performativa: språket konstruerar vår verklighet och motparten blir till i tilltalet. Hasse blir Hasse när han kallas för Hasse, kan man säga.

Fel tilltal innebär då att människor berövas något av sin identitet.

Men, är omgivningens misslyckanden nödvändigtvis ett tecken på illvilja? Hur kommer det sig att de vars namn uttalas fel inte tänker på andra förklaringar än just förminskning, rasism och uteslutning?

Till de som finner ifrågasättandet förargligt, prova att uttala något för många av oss så ovanligt som kinesiska namn på ett korrekt sätt. Och föreställ er att när ni misslyckas med det, eller rör ihop namnen Chang, Cheung och Chong, samtliga faktiska kinesiska namn, så tas det som intäkt för att ni vill dessa människor illa, att ni förminskar och avhumaniserar dem.

Och vidare, hur ska vi formulera problemet med att svenska namn uttalas fel av många utlandsfödda? Hur bra är exempelvis iranier på att uttala svenska namn – eller andra etniska namn för den delen som är dem främmande?

Det krävs en horisontlös svensk kontext, där allt närmast tvångsmässigt tolkas utifrån bestämda köns- och etnicitetsmattriser med en orubblig blick på rasism, för att ett feluttalat namn ska bli ett symbolpolitiskt problem. Och frågan är om denna med jämna mellanrum återkommande diskussion egentligen inte är ett symtom på något annat.

Det vi saknar idag är en bredare identifikation med varandra, en mer välvillig inställning till de som vi utan svårigheter tillskriver åsikter, samt en både intellektuell och relationsorienterad förmåga att hantera upplevda problem i vardagen på ett hållbart sätt.

Den som anammat tanken att svenskar, illvilliga och fasta i rasistiska föreställningar, medvetet avhumaniserar människor genom att uttala deras namn fel har föga överraskande svårt att se att motparten egentligen endast har en dålig förmåga att behärska den intonation som språkspecifika namn kräver. Det faktum att det inte bekommer dessa personer att de själva kan uppvisa samma brist gentemot andra vittnar om enögdheten i detta.

Sett till trenderna bland de språk som talas i Sverige är arabiska på god väg att bli Sveriges näst största språk, samtidigt som persiska och somaliska ökar snabbt.

De i dag annorlunda klingande namnen, och deras språkliga intonationer, kan alltså mycket väl bli mer vanliga med tiden.

Det vore tacknämligt om fler hade anständigheten att inte fjärma oss mer från varandra genom tillskriva de som idag misslyckas med uttal av annorlunda namn åsikter som endast existerar i deras upplevda föreställningsvärld.


Anosh Ghasri


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln