Tandstatus – en allt tydligare klassfråga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-02-22

Professor: Alltför många tvingas stympa tänder av ekonomiska skäl

Tänk tanken att du tvingas stympa din kropp av ekonomiska skäl. Tänk tanken att du tvingas amputera en kroppsdel för att det kostar för mycket att behandla och behålla. Visst känns detta både orimligt och motbjudande. Ändå är det dagens verklighet för alltför många individer, som inte har råd att behandla och behålla en eller flera skadade tänder. När tänderna väl är uttagna är kroppen stympad för alltid. Det kan finnas tillfällen när det kanske är bästa behandling, men det är fel att det är plånboken som skall avgöra ett sådant val.

Det är nu mer än 15 år sedan Göran Persson i sin bok ”Den som är satt skuld är inte fri” argumenterade för att klasskillnader aldrig mer skulle kunna avläsas i munnen. Men det är så verkligheten ser ut just nu. Min gissning är att klasskillnaderna i detta avseende kommer att växa. Du behöver bara gapa och omgivningen kan enkelt göra en socioekonomisk klassindelning baserat på tandstatus.

Många vuxna avstår tandvård trots behov och detta förekommer oftast bland socioekonomiskt utsatta: arbetslösa, studerande, låginkomsttagare och utlandsfödda. Inkomst är den socioekonomiska variabel som har störst genomslag på besöksfrekvens och andel förebyggande besök. Patienter med ansträngd ekonomi väljer billigare behandlingsåtgärder jämfört med personer som har god ekonomi. Ett sådant billigt behandlingsalternativ är att dra ut tänder och lämna den uppkomna luckan tom.

Förebyggande besök ger på sikt mindre tandvårdsbehov. På samhälls- och individnivå innebär det att det på sikt blir lägre utgifter för tandvård, genom att en större andel bland dem som i dag har låg besöksfrekvens besöker tandvården mer frekvent för förebyggande åtgärder.

I Sverige har vi troligen världens mest generösa tandvårdsstöd, för patienter med stora och kostsamma behandlingsbehov. Men för den som inte anser sig ha råd ens med en undersökning är det av liten betydelse med ett högkostnadsskydd som träder in för kostnader som överstiger 3 000 kronor.

Riksrevisionen konstaterade nyligen att den höga graden av självfinansiering i tandvården leder till att personer med låga inkomster och stora tandvårdsbehov har svårt att ta del av skyddet. I andra undersökningar har man också visat att patienterna inte förstår varför tandvården har en annan taxa än den övriga hälso- och sjukvården. Det börjar bli dags att omsätta insikten att munnen är en del av kroppen i ett system som erbjuder lika vård på lika villkor. För alla kroppsdelar och för alla individer. 

I den nu aktuella politiska debatten föreslås att man skall genomföra en socioekonomisk analys av hur tandhälsan ser ut. Det behövs inte, det vet vi redan. Andra undersökningar är mer angelägna.

Både Statens beredning för medicinsk utvärdering och Socialstyrelsen konstaterar att det finns stora kunskapsluckor inom tandvården. Det betyder inte att vården är dålig, men att vi ofta inte vet vilket behandlingsalternativ som är bäst, eller mest kostnadseffektivt. Det är förstås på sikt ohållbart att upprepat enbart definiera problem och inte finna lösningar. Det borde därför vara självklart att årligen avsätta minst en procent av tandvårdsstödet till klinisk behandlingsforskning.

Trots vacker politisk retorik kan vi slå fast att tandvården alls inte ges på lika villkor till alla i befolkningen. Alltför många patienter får dagligen göra valet att stympa sin kropp - av ekonomiska skäl. Det är orimligt. En prisjämförelsesajt är en god idé, men bör inte utgöra fokus i den politiska debatten. En ändring av tandvårdsstödet borde vara en prioriterad politisk uppgift.

Björn Klinge