Kristersson och Busch ser så fåniga ut i tjocka vinterjackor
”Den här låten går ut till alla Stockholmare, som har dunjacka fast det inte är kallt, nånu”.
No niin, jag skulle säga att den här kolumnen går ut till alla som ids läsa.
Energi- och näringsminister Ebba Busch, statsminister Ulf Kristersson och kung Carl Gustaf var i Kiruna på EU-toppmöte. Det gick ingen förbi. Inte för vad de gjorde där, utan hur de såg ut. Klädda för kyla och karg vind, i ganska modesta temperaturer.
Ebba Busch stod utanför ishotellet i Jukkasjärvi klädd i en jacka från samarbetet mellan Acne och Fjällräven. Den kostade cirka 11 000, men jag vet inte om det spelar roll mer än att det eventuellt kan sticka i ögonen. På huvudet satt en rejäl pälsmössa. Ulf Kristersson bar, vad jag kan utröna, ishotellets egna expeditionsjacka. Han ser alldeles inlindad ut. Redo för äventyr.
Kungen, van vid fjäll och natur, poserar i fodrad överrock och fedorahatt (som i januari nog bara är kutym för, ja, kungar). Den enda av de tre profilerna som inte bar täckbyxor.
Enligt SMHI:s sajt var det runt 2 minusgrader i Kiruna. På ishotellet i Jukkasjärvi där sällskapet fotograferades var det kallare, dels ligger det vid älven, dels håller anläggningen alltid en temperatur mellan –5 och –7. Hotellets sajt ber dessutom besökare att klä sig, ordentligt.
På bilden som sprids ser Ebba Busch och Ulf Kristersson ut som om de är redo för polarexpedition. Och ja! Det ser så fånigt ut. Det går inte att komma runt. Roasten blir given (snodd från kollega född och uppvuxen i Kiruna): Säg att du är stockholmare utan att säga att du är stockholmare.
Den är enkel, hyfsat kul, och alla förstår. Haha, stockholmare är rädda för kyla. Haha, stockholmare är såna veklingar. Haha, stockholmare tål inte lite snö.
För transparensen skull: Jag är från Västerbotten, skulle aldrig använda mössa ens om det var minus tjugo. Har jag blivit en nonchalant stockholmare, eller är jag bara så stenhård att kylan inte bekommer mig? Jag väljer att tro på det senare. Att jag är så bra på att bita ihop.
Hur som helst så ligger det något djupare i skämtet. Det signalerar en söndring i Sverige. Som knappast är obekant, men möjligtvis aldrig varit tydligare än mitt i den djupaste krisen.
Ungefär säger den: Ni från stan vet inte hur vi har det. Och det stämmer ju. Vi lever skilda liv. Jag kan köpa snus dygnet runt, i Lycksele finns inget BB.
Är du från Stockholm finns myten om att du är lite fin i kanten, ömtålig, du har mjuka, valkfria barnhänder fast du är vuxen. Du vet inte hur man skottar snö, kör bil och du är dessutom dryg. Du är stressad, navelåskådande och har markanta i:n.
Är du långt uppifrån figurerar myten om att du ska vara härdad. Hård. Du säger inte mer än ”jo”, och du älskar det karga. Du har ingen ångest för det hinner du inte med, du slåss med vädrets makter och de svåra förhållandena du lever i dagarna i ända. Och du tål. Du är så tuff att du föder barn i bilen.
Och där stångas mänskligheten. Och glider isär.
Även om ishotellets inramning är ursäktande så tror jag att klädvalen (som faktiskt utstrålar upptäcktsresande på kalfjället) ger människor uppifrån, i detta specifika fall Norrbotten, en känsla av att ni inte förstår.
Ni, som i ni från staden. Som i jag.
Att vi är för långt ifrån varandra.
Och vad vi ska göra åt saken vet jag inte. Mer än att klä oss efter väder.
