Dagarna gick i väntan på att larmet kanske äntligen skulle komma

Sommaren kom. Nu hade Calles nya hjärta blivit det som tillvaron kretsade runt och det som styrde all planering. Inbjudningarna till bröllopet var utskickade, men de bestämde att blåsa av kyrkovigseln med alla gäster och istället gifta sig i en liten, privat ceremoni.

- Det hade ju inte varit så lyckat om larmet gick mitt i brudvalsen, resonerade vi.

En dag före bröllopet, i augusti, kom den andra hjärtsvikten.

- Omedvetet hade jag börjat förstå hur allvarligt det var. Jag drömde mardrömmar nu om att Calle skulle dö.

De åkte in med ambulans, men höll fast vid planen och gifte sig. Det blev en liten borgerlig vigsel på sjukhuset.

Calle blev sängliggande

- Det var viktigt för oss att hålla fast vid det. Och det blev väldigt fint ändå, med bara de närmsta och Louise "Malin på Saltkråkan" Edlind, som de valt som vigselförrättare.

Den här gången blev Calle kvar ett par veckor på sjukhuset, men han längtade hem. Izabella tog ledigt från sitt jobb som psykolog för att kunna vara med honom dygnet runt. Augusti månad gick. Och nu blev Calle allt sämre.

- Vi visste att nu började sjukdomsförloppet gå fort. Jag ville helst att han skulle vara på sjukhus, men han klarade inte det.

September kom. Nu var Calle sängliggande.

- Han sov väldigt mycket. Dagarna gick i väntan på att larmet kanske äntligen skulle komma.

Och det blev oktober. Carls bror Andreas, som hjälpte dem mycket med det praktiska, kom förbi en eftermiddag för att byta några ord med sin bror.

- Jag lämnade Calle som satt och läste tidningen, och svarade på porttelefonen. Andreas frågade om Calle var vaken. "Visst, kom upp" sa jag.

Andreas gick in till sin bror men kom snabbt tillbaka ut igen.

- Han frågade om Calle ätit något med blåbär i, hans läppar var blå. Vi gick in till Calle. Alldeles nyss hade han suttit och läst tidningen. Nu var han alldeles blå i ansiktet och kallsvettig.

På sjukhuset såg det ut som om de skulle kunna stabilisera Calles tillstånd för att skicka honom till en avdelning med Heart Mate, eller hjälphjärta, i Göteborg.

- Han var fortfarande övertygad om att han skulle komma hem. Pratade med personalen och beklagade att han kom och besvärade på sjukhuset.

Nu blev han snabbt sämre

Men den här gången blev Calle snabbt sämre igen.

- Jag satt vid honom och vi pratade: "Du får inte ge upp nu. Tänk på resan till Frankrike. Tänk på våra barn." "Det är klart att jag inte ger upp", svarade han.

- Det blev det sista Calle sa, säger Izabella.

Eftermiddagen den 10 oktober förra året dog Calle, efter ett halvt års väntan på sitt nya hjärta. Han hade inte slutat hoppas. Men bara en enda person i donationskön för hjärtpatienter i Sverige fick en transplantation under den tiden som Calle väntade.

- Min berättelse, säger Izabella, kan kanske få folk att förstå vad bristen på donationer innebär. Kanske kan den göra att åtminstone någon slipper ligga på golvet på ett sjukhus och önska att man själv vore död för att en anhörig inte fått ett organ i tid.

Camilla Svenonius