”Blod”, sa någon, och Åsa svimmade

Att höra någon tala om det räckte för att utlösa fobin

Åsa Stenström led av svår blodfobi i åratal. Att höra någon nämna ordet blod räckte för att hon skulle svimma.

Tack vare en enkel metod är hon i dag nästan helt fri från sin rädsla.

Åsa var 15 år gammal och stod med en skalpell i handen. Hon skulle strax skära ett snitt i koögat som låg och stirrade på henne från skolbänken. Plötsligt blev hon alldeles kallsvettig. Det började vrålsusa i öronen och hon var tvungen att rusa ut ur klassrummet för att inte svimma. Resten av lektionen stod hon i korridoren och skämdes.

– Det kändes så pinsamt. Man ville ju inte vara en sån där som svimmade för minsta lilla grej, säger Åsa som är 46 år i dag.

Hon minns att hon alltid tyckte att det var oerhört läskigt att ramla och slå sig som liten, men tror att det var koöge-dissekeringen i nian som utlöste blodfobin. Också tanken på hud som skärs upp eller går sönder väcker, eller snarare väckte, svindlande känslor av obehag.

I dag är Åsa i stort sett befriad från sin fobi, även om hon fortfarande tycker att det är läskigt med blod och trasig hud.

– Det är därför jag inte har hål i öronen. Och jag skulle aldrig bli intresserad av en jägare eller en kirurg. En man som skär i hud – nej tack, det går bort! säger Åsa och skrattar, tacksam över att hennes man Roine jobbar med marknadsföring.

Allt mindre krävdes

Efter koöge-incidenten behövdes det allt mindre för att Åsas blodfobi skulle triggas i gång. Det räckte med att hon hörde talas om blod, eller fick syn på någons ärr, för att situationen skulle bli riktigt obehaglig och hon var tvungen att fly för att inte svimma. Hon försökte att undvika situationer då hon kunde utsättas för blod. Hon bläddrade förbi operationsprogram på tv:n och gick ifrån när någon pratade om olyckor. Rädslan för att svimma fick henne att dra sig undan.

– Det värsta med att svimma är tanken på att snart inte kunna ta hand om sig själv. Det är oerhört obehagligt när fobin tar över. Jag känner oro och blir alldeles kallsvettig. Jag mår illa och det känns som om all kraft rinner ur mig. När det börjar susa i öronen är det riktigt nära att jag svimmar. Och lyckas jag inte häva attacken blir allt svart.

Själva svimningen är i sig inte farlig, men att sitta i bilen och höra talas om en olycka på radion kan vara förenat med livsfara. Eller att falla och slå i huvudet.

– Att leva med blodfobi är som att gå runt med en tickande bomb. När som helst kan du utsättas för något som gör att du tappar kontrollen och svimmar.

Måste kunna hjälpa barnen

Åsa utbildade sig till fritidspedagog. En dag skulle klassen gå en kurs i första hjälpen. När de kom till hur man stoppar ett blodflöde kände Åsa fobin komma krypande. Hon sprang ut ur rummet, la sig i en soffa och svimmade.

Efter det bestämde hon sig för att det var dags att söka hjälp för fobin.

– Jag skulle inte kunna se mig själv i ögonen om ett barn hade skadat sig och jag inte varit i stånd att kunna ta hand om det. Jag hade inget val, jag var tvungen att söka hjälp.

Åsa var 23 år gammal när hon fick veta att ett forskarteam sökte blodfobiker till ett forskningsprojekt. Steg ett var att fylla i ett frågeformulär för att ta reda på om hon verkligen hade blodfobi. ”Känner du obehag när du skär i fisk?” stod det. Ja, det gjorde hon i allra högsta grad. Bara att läsa och besvara frågorna väckte starkt obehag.

Nästa steg var att ta sig till forskarteamet i Uppsala för ytterligare tester. Hon skakade som ett asplöv på vägen dit, så rädd var hon.

– Jag visste ju att någon skulle utsätta mig för blod och det gjorde mig skräckslagen.

Sladdar och mätinstrument fästes på Åsas kropp och sen fick hon sätta sig i en vilstol framför en tv-skärm. Där skulle det visas en 20 minuter lång hjärtoperation. Med jämna mellanrum skulle Åsa ange hur starkt obehag hon kände på en skala mellan ett och tio.

– Innan de ens hade satt på filmen uppgav jag ”sju” och när den startade hann jag säga ”åtta”, sen svimmade jag.

Det var ingen som helst tvekan om att Åsa led av blodfobi.

Blodfobin är ärftlig

Hon fick veta att blodfobin är ärftlig och att det handlar om en slags räddningsfunktion som gått till överdrift. Den som skadar sig så det blöder har helt enkelt större chans att överleva om pulsen och blodtrycket går ner.

– Det verkar som om personer med blodfobi tar åt sig mycket av en skadesituation även om de inte själva är skadade. Det är därför det räcker med att höra talas om en olycka för att vi ska få blodtrycksfall och svimma, säger Åsa.

Vid andra fobier som till exempel spindelfobi ökar blodtrycket när personen får syn på en spindel. Då är det bra att hitta olika tekniker för att slappna av och lindra ångesten. När det gäller blodfobi ska man alltså försöka få upp blodtrycket i stället. Det gör man genom att spänna musklerna.

– Det är få ens inom sjukvården som känner till det, de ger ofta helt fel råd. ”Slappna av, andas djupt och lugnt” säger de när man ska ta sprutor. Men det ökar ju fobieffekten!

Mätaren visade framstegen

Av forskningsteamet fick Åsa lära sig hur hon skulle göra för att spänna sina muskler och därmed höja blodtrycket ett par enheter när hon kände fobin komma krypande. Hon fick sitta på en stol och spänna stjärt-, lår-, arm- och magmusklerna. Blodtrycksmätaren hon fått på armen visade att hon var ett ess på att få upp blodtrycket.

– Efter tre besök var jag redo att titta på operationsfilmen igen. Och jag såg hela utan att svimma. Så fort jag kände obehag spände jag musklerna och då försvann symtomen.

I dag räcker det oftast med att Åsa spänner ena armen för att koppla bort fobin.

– Sedan jag fick verktygen för hur jag ska hantera fobin är jag nästan helt fri från den. Jag behöver inte gå omkring och vara rädd längre, det känns otroligt skönt. Men det är upprörande att metoden har varit känd så länge utan att bli etablerad på vårdcentralerna eller sjukhusen.

Har råkat ut för bakslag

Men ett par bakslag har det blivit genom åren. Som när hon var gravid med sin dotter och hon och maken gick föräldrakurs och fick titta på en förlossningsfilm. Då var hon tvungen att lämna rummet, det var inte lika lätt att få upp blodtrycket som höggravid. Och även om det stod i förlossningsplanen att hon till varje pris ville undvika det, infriades hennes värsta farhåga under förlossningen, barnet var i fara och hon tvingades till akut kejsarsnitt.

– Efteråt hade jag under lång tid jättejobbigt med tankarna kring snittet och ärret, säger hon.

För ett par år sedan var det hennes katt som orsakade en av Åsas sällsynta fobiattacker på senare år. Katten hade fastnat med klon i kattluckan och Åsa kom till undsättning. Men kissen fick fnatt och bet henne rakt igenom tummen.

– Blodet rann och jag for omkring och letade efter plåster. När allt hade lugnat ner sig glömde jag bort att spänna musklerna, jag hann precis till soffan innan jag svimmade.

Helt fri från fobin blir hon nog aldrig.

Psykologen om fobi: Det är en kraftig, intensiv rädsla

Kerstin Karlsson, leg psykolog med grundläggande utbildning i kognitiv beteendeterapi och verksam vid KBT-gruppen i Stockholm svarar:

Vad är fobi?

– En fobi är en kraftig, intensiv rädsla som uppstår när du ställs inför eller tänker på något specifikt, som till exempel blod eller ormar, och kroppen reagerar kraftigt med en ångestreaktion.

Hur skiljer sig blodfobin från andra fobier?

– När det gäller andra fobier stiger blodtrycket när personen utsätts för det han eller hon har fobi för. När det gäller blodfobi sjunker blodtrycket, ibland så mycket att personen svimmar.

Varför har vissa fobi för blod?

– Man tror att det beror på att vi har förfäder som har reagerat med blodtryckssänkning när de har skadat sig. Med ett sänkt blodtryck minskar troligtvis risken att förblöda jämfört med om man får ett högt blodtryck. Sen har de fört sina gener vidare. För en blodfobiker kan det räcka med att se blod för att få den här starka reaktionen.

Hur blir man av med blodfobin?

– Framför allt exponeras personen successivt för olika blodsituationer. Han eller hon får helt enkelt långsamt vänja sig vid att se blod utan att svimma. Personen kan även lära sig att ”pumpa upp” blodtrycket så att han eller hon inte svimmar. Vi på KBT-gruppen fokuserar mer på exponering och lägger inte så stor vikt vid tillämpad spänning.