”Jag kände hur paniken kom krypande”

Lenas scenskräck blev hennes jobb – nu lär hon andra tala inför grupp

Hon brukade bli skräckslagen av bara tanken på att tala inför publik.

I dag hjälper hon toppchefer att känna sig trygga på scen.

Lena Ahlström, 58, startade en ny karriär – på sin gamla fobi.

Det är en solig vårdag i Köpen­hamn, men Lena Ahlström är lamslagen av panik. Hon står längst fram i en fullsatt konferenssal och har just påbörjat ett föredrag inför 40 förväntansfulla chefer och kollegor. Benen skakar och svetten klibbar i handflatorna. 50 minuter återstår, men alla tankar och ord är som bortblåsta.

Overhead-maskinen surrar i tystnaden och ett hav av ögon tittar utforskande på henne. Hjärtat dunkar, huvudet snurrar och trycket över bröstet gör det svårt att andas. Plötsligt blir allt svart.

– Det var fruktansvärt. På något sätt lyckades jag sträcka fram handen och säga: ”’Ursäkta, jag vet inte vad jag har sagt. Kan jag ta allt från början?”

Svaret kom i form av en varm applåd. Plötsligt kändes det okej att stå kvar och börja om. I dag – 26 år senare – har Lena lyckats vända sin värsta farhåga till sin främsta styrka. Sedan 2002 driver hon en av Sveriges mest framgångsrika ledarstudior, dit alltifrån toppchefer till projektledare vallfärdar för att lära sig synas och ta plats på scen.

– Att hitta sin egen drivkraft och sitt personliga tilltal är krävande och innebär att man måste gå djupt in i sin egen person. Gör man det händer mycket, ­säger hon.

Lena såg rädslan i vitögat och talade ofta inför publik när hon var chef på SAS och senare vice vd på Föreningssparbanken på 90-talet.

Men oron för att göra bort sig inför andra har alltid funnits där. Den började gnaga redan i lågstadiet, där hon blev retad för sitt sätt att tala och aldrig hann komma till punkt. Hon pratade snabbare och snabbare och till slut förstod ingen vad hon sa.

– Jag blev tvungen att gå till en talpedagog i smyg för att hitta tillbaka till mig själv och min röst. Lena ser sig som ett lysande exempel på att det går att göra en helomvändning. Hon har insett att publiken kan ge massor av stöd och hjälp under ett föredrag

– Ögonkontakt är a och o. Om man blir nervös kan man titta på någon som ser lugn och trygg ut och stanna kvar där tills det känns bra att flytta blicken, säger hon. Det är också viktigt att vara väl förberedd, både på framförandet och på sina egna känslor. Lena brukar fråga sig själv hur hon mår och hur det känns i kroppen.

– Om man är spänd eller irriterad är det bra att försöka rensa ut det innan. För att nå publiken måste kroppen och rösten tala samma språk. Det handlar inte bara om vad som sägs, utan minst lika mycket om hur det sägs. En direktör som berättar hur viktigt det är med engagemang, men som är tom i ögonen eller flackar med blicken blir inte trovärdig.

– På samma sätt är det omöjligt att prata om till exempel kärlek när kroppen är stel och utstrålar ilska, säger hon. Omkring 15 procent av alla svenskar lider av en stark rädsla för att göra bort sig inför andra människor. Många gånger handlar det om att prata inför grupp och därmed riskera att bli dömd av omgivningen.

– När vi är små är vi ofta bättre på att stå i centrum. Vi släpper känslorna och vågar visa vilka ­

vi är utan att tänka efter, men ­medan åren går lär vi oss att ­inte ta för mycket plats. ­Lena har talat i många olika sammanhang och som mest inför 5 000 människor. Men trots att hon numera känner sig trygg i rampljuset kan det fortfarande hända att något går snett – som för ett par år sedan i Karlstad. Hon skulle hålla ett föredrag om uttrycksfullhet inför 500 personer och hade just fått reda på att hennes äldsta dotter som var bortrest hade blivit sjuk. Oron växte i magen när hon gick upp på scenen.

– Jag fick ingen kontakt med publiken och kände hur paniken kom krypande. De förväntade sig att jag skulle vara uttrycksfullheten i egen hög person, men jag hade tankarna på helt annat håll. Det var en mardröm. Numera har Lena en reservplan som hon plockar fram om något skulle gå fel. Hon stannar upp, andas och slappnar av.

– När det känns jobbigt är det bra att ta en liten paus och erkänna läget. Det viktigaste är att tillåta sig själv att misslyckas. Om man aldrig gör fel kan man aldrig bli bättre.

Lenas 5 bästa tips

Hitta din passion! Vad är det mest intressanta med det du ska berätta? Om du är passionerad syns det i ögonen och kroppen. Det ger en härligt energi som publiken kan ta emot.

Lyssna! Var uppmärksam både på dig själv och det som händer runt omkring.

Kontakt! Titta på människorna du pratar till, oavsett om det är en stor publik eller bara en person.

Öppenhet! Var öppen mot både dig själv och dina ­åhörare. Fråga dig själv hur det känns när du kliver upp framför publiken. Var också öppen genom att bli personlig och berätta anekdoter. Du behöver inte bli för privat.

Ha en backup! Andas, slappna av och ta en liten paus om du blir nervös eller hamnar fel. Det är okej att be publiken om hjälp – de är ofta mycket mer förstående än du tror.

3 vanligaste fobierna

1. Sociala fobier. Rädsla för att göra bort sig och bli dömd av andra människor.

2. Specifika fobier. Rädsla för till exempel spindlar, blod, trånga utrymmen eller att åka flygplan.

3. Agorafobi. Rädsla för att inte få hjälp tillräckligt fort vid en ångestattack eller att inte kunna ta sig från platsen man befinner sig på.