’Det är skämmigt med pittcancer’
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-01
Aschberg går i mål – efter 180 mil till fots i Sverige
LULEÅ. På lördag går han i mål.
Då har Robert Aschberg prostatapromenerat 180 mil för att öka medvetandet om döden.
– Gubbarna vågar inte berätta för sina kärringar att de har fel på pitten. Det är skämmigt, säger han.
Jag går med en timme i trakterna kring Luleå. Robban är som en gammal mediesjöman, han svär, frustar och skrattar vid nästan varje svar.
Och att kalla mig Friedrich – vi känner varandra lite – finner han oerhört festligt.
Prostatapromenad – det är ett roligt ord.
– Ja Friedrich, det kallas alliteration och journalister, framförallt på tabloidtidningar, älskar alliterationer. Så även jag.
Strax har du och Gert Fylking gått 180 mil från Ystad till Haparanda. Det verkar trist att prostatapromenera.
– Det jag var riktigt rädd för var att jag skulle ha tråkigt. Det är jag livrädd för, alltid. Att ha tråkigt, fy fan. Men jag bloggar, pratar i telefon, håller koll kartan och på gps:en – hur långt vi har gått, hur långt har vi kvar – och så dyker det upp folk, och några hänger med en hel eller en halv dag eller så. Jag har fullt upp hela tiden. Det har varit rena promenaden, hoho.
– Det har också varit gripande att möta människor som drabbats, och deras anhöriga som är helt knäckta för att gubbarna inte ens pratar med dem.
Varför gör de inte det?
– Det här med prostatacancer är skämmigt, Friedrich. Det finns gubbar som inte berättar för sina kärringar att de fått pittcancer. Det är så jävla omanligt, det är tabu, inget man vill skryta om. Det är läskigt ju – och bidrar till att det inte forskats så mycket.
– Annars brukar feminister, med viss rätt, säga att medicinsk forskning är anpassad till män och hade det varit män som hade haft en viss sjukdom hade det varit löst för länge sedan. I det här fallet är just problemet att det har med manligheten att göra. Inkontinens och impotens är inte så jävla tufft, va.
Nä. Hur mycket pengar har kommit in på prostatapromenaden?
– Lite över fyra miljoner kronor.
Är du nöjd med det?
– Långt ifrån. Jag har märkt vissa saker, jag vet inte om det har med krisen att göra, men väldigt många enskilda människor ger oss pengar – en hundring, en femtiolapp, en femhundring. Och många småföretagare. Lastbilcentraler och åkerier har gett oss stora belopp. Men bland storföretagen är det bara ett – Peab gav oss 100 000. Inga andra storföretag! Det är småfolk som stödjer det här.
Pinsamt.
– Extremt jävla pinsamt för storföretagen. Men glädjande att se folk ställa upp. Och hemskt också. Alla kommer till oss och alla har en story att berätta. Jag hade inte greppat att det här är Sveriges vanligaste sjukdom, på riktigt.
2 500 män dör i prostatacancer i Sverige varje år – 1 000 fler än kvinnor som dör i bröstcancer. Vad ska vi göra?
– Vi har träffat spjutspetsarna på området och de säger att Sverige, Norge och svarta amerikaner är de som drabbas hårdast. Då borde vi satsa lite på att lösa det. Det handlar bara om stålar. Det finns jätteduktiga urologer, det handlar om att få stålar till forskning.
Under den här prostatapromenaden – har du tittat in i din själ?
– Hehe, just det, du ville prata döden, Friedrich. Ska jag vara lite cynisk så har det blivit något jävla slags mode att gå pilgrimsfärd. Man tar en promenad i Pyrenéerna eller var fan det är. Massa med framför allt kvinnor som går där och får skavsår. Och sedan måste de nödvändigtvis skriva någon jävla bok om de där. Och de har funnit sig själva och sina själar och fan och hans moster.
– Jag anser att det bara är trams. Jag är 57 år. Jag har aldrig funnit mig själv. Jag kommer aldrig finna mig själv.
Aha. Men du måste ju haft tid att reflektera.
– Nä, det har jag inte haft och äh – jag vill inte reflektera! Du kan lika gärna kalla det vegetera.
Vad ska man göra då?
– Handling är alltid bäst!
Nja...
– Okej, ibland ska man tänka efter innan man begår vissa handlingar... Alltså det är klart det är bra att tänka, men du fattar vad jag menar! De går i 50 mil, de får skavsår, och tycker att de gjort någon jävla bragd. Och att man måste dela med sig för hela världen, ”Oj mina skavsår, jag fann mig själv!”
Hahaha. Pratar du om Agneta Sjödin?
– Hon är inte den enda. Jag pratar inte om någon speciell, jag pratar om en trend här, Friedrich.
Som ni nu hakar på.
– Äh! Vi skriver inget om vårt jävla själsliv! Vi har en poäng med det här. Vi ska samla pengar till Cancerfonden och öka medvetenheten om att prostatacancer är Sveriges vanligaste sjukdom.
Men promenaden handlar ju om döden.
– Ja okej, jag skrev en spalt om det i Aftonbladet. Varför är Hasse Aro med i ”Let’s dance”? Jo, av samma anledning som att jag och Gert går den här promenaden. Jo, det är dödsångest. Det ligger något i det. Hasse Aro kan ibland få till det, när han tänker efter.
Du ser, det är inte bara larv.
– Nä, jo, det är klart. Vi börjar bli till åren. Man vill se om man klarar att göra en sådan här sak
Nu har vi gått i bara 15 minuter och du är andfådd! Borde du inte fått upp flåset?
– Jag har ganska bra flås. Flåset är pulsen. Men nu pratar jag ju oavbrutet!
Magen är sjukt stor än.
– Mindre säger min fru. Och jag ser fötterna ibland.
Penis?
– Nä, jag tror inte vi kommer dit. Haparanda är för nära. Pitten får vänta.
Robert. Nu måste du berätta. Du blev blåst på drygt 19 miljoner kronor av ”Solvallakungen”. Århundradets scoop skulle du få. Vad var det för scoop?
– Ja, 19 komma tre två noll. Det kan jag inte berätta.
Jo, du kan berätta nu.
– Nej det kan jag inte. En tryckfrihetsadvokat säger att källskydd räcker även om folk dör, även om de skjuter sig själva i pallet.
Det kan ju bara varit Palmemordet.
– Nej. Det var det inte. Det är det enda jag säger.
Även för en rik man var det väldigt mycket pengar. Hur kändes det att förlora så mycket pengar?
– Ja, jag har lån nu. Men jag visste att jag spelade ett mycket högt spel. Det visste också folk i min närhet. Jag satsade inget som jag inte kunde förlora. Det går absolut ingen nöd på mig. Tvärtom, jag har det väldigt bra.
Har du ätit lyckopiller?
– Nej.
Jag känner ju dig lite grann, du ägnar en massa tid åt att spela sorglös. Men egentligen verkar du lite deppig.
– Det kan jag väl vara ibland. Men det är väl inget att älta i så fall.
Du är svart, Robert, svart.
– Hahaha, sluta nu! Går du och ser såna här Norén-pjäser och skit? Jag gör aldrig det. Sånt där har man nog av hemma.
Du har dina båtar, traktorer och din fetisch för tändkulemotorer. Låter ju helt deprimerat och lealöst, som att du bara vill skärma av allting.
– Nää, jag vill inte skärma av allting, jag vill bara ägna mer tid åt väsentligheter.
Men sluta skoja nu!
– Äh, haha, det ska vara oneliners, annars är det en helt värdelös intervju.
Det är ju döden du vill fly.
– Friedrich! Men ok. Människans styrs ju av, om vi ska vara allvarliga, en massa drifter. En av dem är att leva. Det är väl inget konstigt.
Vad ska det stå på gravstenen?
– Ah, jag hade ett fyndigt svar på det där en gång, vad var det nu igen? Äh jag vet inte. ”En hyvens kille” kanske.
Du var med och startade kommersiell tv. Hur blev det, tycker du?
– Nej, det var jag inte. Jag hade tur som blev en av pajasarna som var med och brandade TV3. Det har jag haft extremt roligt med, och också gett mig ekonomiska möjligheter att leva ut vissa pojkdrömmar.
– Alla på tv-monopolet då sa att det bara skulle leda till enfald.
Det blev en massa pruttprogram!
– Det är fantastisk bra tv.
De finns inte längre.
– Nä, nu är allt bara mainstrem. Just nu en massa arbetsplatsprogram. Tv-kanalerna är som fiskar i ett stim. Sedan byter någon riktning och det funkar och då simmar alla ditåt.
– Pruttgrejorna är 100 år sedan.
Det var roligare tider!
– Det var rena vilda västern. Nu sitter det en helvetes massa smakdomare på alla nivåer så att det blir medelmåttornas tyranni. Inget får sticka ut ordentligt. Smakdomare precis överallt i hela branschen, jag håller på att kvävas av smakdomare. Fiiina människor, de ska man passa sig för, Friedrich.
Vad gör du efter målgången på lördag?
– Rakar mig. Sedan är det fest. Sedan massa grejor första veckan, möten och skit.
Och i höst ska du göra en pratshow på TV 8. Är det ”Diskutabelt”?
– Nä nä, det är old school. Vi ska bara prata, det är lugna gatan.
Men lite freaks, väl?
– Det hoppas jag också. Men vi får se om det är några smakdomare på TV8 som vill ändra på det.
Tack för att jag fick gå med dig en bit, Robert.
– Det var festligt, Friedrich. Friedrich, hahaha. Friedrich.
Vill du sluta upp med Robert och Gert?
Här hittar du en karta som visar var de är just nu
* Robert Aschberg bloggar från vandringen.
* Varje söndag kl. 19 sammanfattas veckans händelser i en direktsänd talkshow på TV8.
* Varje vardag i Rix Morronzoo, kl 6-10, lämnas rapporter om marschen.
