”Jag levde för att besegra hungern”

helskärm

Axel gjorde allt för att dölja att han inte åt. För honom blev det ett sätt att hantera en tuff tid i livet.

– Att kontrollera vad jag åt, eller inte åt, blev ett lätt sätt för mig att känna mig duktig.

För 23-årige Axel, som egentligen heter något annat, började insjuknandet när han gick i nian på högstadiet. Han hade en kväll sett en dokumentär om anorektiker. Han fascinerades av att kvinnorna i dokumentären kunde klara av att gå en hel dag utan att äta något. Han började fundera på om han själv skulle klara av det. Det gjorde han, och det var som om en spärr släppte.

– Allt bara brast. När jag inte kände att jag hade kontroll över mitt liv så blev det en enkel grej att fokusera på. Att gå hela dagen utan att äta något.

Isolerade sig

Axel gick just då igenom en tuff tid i livet. Han hade inte så många vänner i skolan, hans föräldrar hade precis skilt sig och hans mamma hade blivit intagen på en psykiatrisk mottagning.

– Jag tänkte att kanske klarar jag inte av allt annat i livet, men det här klarar jag av. Att kontrollera vad jag åt, eller inte åt, blev ett lätt sätt för mig att känna mig duktig.

Axel började göra allt för att slippa äta. Lunchen i skolan undvek han genom att gömma sig i det tysta rummet på skolbiblioteket. Hemma kunde han låtsas att han hade ätit då hans pappa jobbade mycket och inte var så närvarande hemma.

– De gånger då jag var tvungen att redovisa vad jag hade ätit var i skolan ibland. Men då gick det ju alltid att säga att jag hade ätit utan att någon frågade något mer.

I tre och ett halvt år var detta Axels vardag. Han isolerade sig, undvek att umgås med människor. I stället låg allt fokus på att hitta sätt att inte äta. Han började klä sig i bylsiga kläder för att dölja att han hade gått ner en massa i vikt.

– Det blev mitt liv, det tog bort lite av det kaoset jag kände runt mig. Det blev som ett andningshål, säger han.

”Levde från sekund till sekund”

Vändpunkten för Axel kom när han närmade sig 18 år. Allt den oreda som han hade känt runt omkring sig började ordna upp sig. Han bytte skola, fick vänner och hans mamma kom ut från den psykiatriska mottagning hon hade vistats på. Axel minns att mamman hade köpt semlor för att fira att hon äntligen hade blivit friskförklarad.

– Men jag kunde inte få i mig något av semlan. Min hand darrade när jag skulle lyfta den mot munnen. Det var då sanningen började krypa fram.

För första gången i sitt liv kunde inte Axel dölja sin sjukdom. Han kunde inte längre gömma sig på sitt rum eller på skolbiblioteket. I stället blev han släpad till barnpsykologen av sin mamma, vilket blev början på tillfrisknandet. Han tvingades successivt att äta mer och mer samtidigt som han började äta anti-depressiva för att hantera de psykiska besvären.

– Innan kände jag att jag levde sekund till sekund. Att hela tiden besegra hungern. Sedan blev det mer som att jag levde måltid till måltid. Jag tvingade alltid i mig någonting.

Åt prinsesstårta

Långsamt började han att må bättre och i dag har Axel varit frisk i nästan fem år. Han känner inte av de känslor han levde med förut.

– Jag har alltid varit smal och är det fortfarande. Men jag har inte kvar beteendet och känslorna jag hade då. Men det tog flera år att komma hit.

Beviset på att han äntligen hade lämnat ätstörningen bakom sig fick Axel på sin 18-årsdag.

– När jag var liten älskade jag prinssesstårta och när jag fyllde 18 år kunde jag för första gången på flera år förmå mig själv att äta en bit igen.