Hur kommer jag att dö?

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-04

Aftonbladets reporter dna-testades på nätet

Lösenordet knappas in med febriga fingrar.

Enter.

Snart vet jag allt om min framtida död.

Känslan är vidrig och magnifik. Alla mina genetiska brister finns där nu, uträknade och sammanställda, bara några musklick bort.

Kommer jag att drabbas av cancer? Alzheimers? Eller dö i en hjärtinfarkt?

Jag vill verkligen inte veta.

Jag måste få veta.

Men först en dåres försvarstal. Gör jag rätt?

Det kostade mig en sömnlös natt och över sextusen spänn att ens beställa hem testet. Och jag gjorde det med samma mantra rullande i skallen: jag är ingen hypokondriker. Jag är orosfri.

Eller hur.

Minns när jag stapplade in på vårdcentralen med den där knölen bakom örat. Den hade vuxit, och nu ömmade den svårt också. Hjärntumör, troligen.

– Ska jag trycka ut den? sa doktorn.

– Cancern?

– Finnen.

Kanske kommer jag att se cancerfinnar överallt nu. Kanske kommer minsta lilla febervärk att vara symptom på en livshotande muskelförtvining. Kanske har jag just väckt ett monster.

När det kommer till vår egen död är vi alla hycklare. Tankarna slår oss motvilligt. Hur många slag är just mitt hjärta gjort för?

Nej, nej?...

Vi famlar genast efter en ny kanal och garvar till ”Så ska det låta” istället. För att slippa känna. Livet blir för plågsamt att leva med en ständigt närvarande död.

Så varför vill jag då ta reda på det här?

För att det går.

Och för att jag skulle få en chans att förbättra mina odds.

Ett diabeteshot skulle säkert bli en avgörande knuff mot salladsbuffén. Och nog skulle cigarrerna helt förlora sin glans efter ytterligare risk för astma och lungcancer.

Och hotet om MS och Crohns sjukdom skulle?…

Stopp. Den tanken fullföljer jag inte. Tid för fakta.

Skärmen väntar som en sjukhuskorridor. Nu kliver jag in och tar emot min dom.

Den är skoningslös.

Jag har dubbelt så hög risk att drabbas av prostatacancer, jämfört med genomsnittet. Pappas kamp mot sjukdomen tog slut för fem år sedan. Nu lurar den i mig.

Mammas psoriasis finns också där. Samt förhöjd risk för en gula fläcken-sjuka jag inte ens visste fanns.

Men blicken fastnar på något ännu värre. Jag har mer än sjutton gånger så stor risk att insjukna i ”Celiac disease”. Herregud. Jag vet inte ens vad det är, men misstänker att det är dödligt.

Google. Snabbt nu. Celiac disease är: glutenintolerans.

Jaha.

Efter en snabbkurs på internet tänker jag att jag ändå borde dra ner på brödet.

Ögonen vandrar vidare över en halverad risk för Alzheimers – även de andra siffrorna ser okej ut – och rädslan övergår i ett himmelskt antiklimax. Jag har fått bra brickor i genernas eget Bingolotto.

Analysen vet att jag har blå ögon och mörkt hår. Den vet att jag inte blir röd i ansiktet av sprit, att jag inte är fet och flintskallig samt att jag har synnerligen god upptagningsförmåga av beska smaker.

Med tanke på att jag har 15 procents lägre risk att bli nikotinberoende borde det ses som en bedrift att jag både snusar och hobbyröker.

Jag är ju en ganska lyckad människa, hinner jag tänka innan den plötsligt påstår att jag inte tål laktos. Gör jag inte?

Magen knorrar: kanske har jag gått omkring med en massa intolerans i kroppen utan att ens veta om det.

Ett litet monster har vaknat.

Och nu då?

Så sent som igår blinkade mejlboxen med senaste nytt. Mina isländska gengudar har upptäckt två genvarianter som drastiskt ökar risken för lungcancer. Ett svindlande klick senare får jag veta att – jag inte tillhör den gruppen.

Så kommer det att fortsätta. Nya upptäckter, nya domar.

Jag har fått tillgång till en högteknologisk kristallkula, men jag är osäker på vad jag ska göra med det jag ser.

Prostatacancerns ärftlighet kände jag redan till och sjukvården kan lugnt budgetera med fortsatta kontroller. Och, jag vet: mer fisk och mindre bearnaise.

Men ändå.

Analysen talar om gener och dna. Så här efteråt tänker jag mest på spöken. Kanske skrämmer de skiten ur mig en dag, kanske märker jag aldrig ens av dem.

Döden kommer som den vill och nu när jag ännu är vid liv är det väl lika bra att fira med en pilsner i solen.

Orosfri.

Finns det gluten i öl, förresten?

Skrapa i munnen – få svar på nätet

Så här gör du testet

1 Beställ testet på www.decodeme.com.

2 När 985 dollar dragits från kontot kommer en provsats hem till postlådan.

3 Du tar själv skrap­prover från insidan av kinden.

4 Plasthylsorna med ditt dna-prov skickar du till Decodes labb på Island.

5 När analysen är klar – inom två till fyra veckor – kan du logga in på företagets hemsida och se resultatet.

6 Decodeme uppdaterar sedan dina uppgifter i takt med att nya forskningsrön dyker upp.

Så här går analysen till

Med ett genchip läser Decodeme av dna:t i en miljon punkter, så kallade ”snippar” (SNP).

I dessa punkter skiljer sig olika individer åt och snipparna kan avslöja om man tillhör en riskgrupp för en viss sjukdom eller inte. Hela arvsmassan innefattas av 6 miljarder snippar.

Testet: Scanning av mer än en miljon ”snippar”. Kollar genetisk risk för 20 sjukdomar. Ger dessutom uppgifter om härstamning. Pris: 985 dollar. Ägare: Isländska Decode Genetics.

Fler gentestföretag på nätet: www.23andme.com, www.navigenics.com, www.proactivegenomics.com, www.knome.com, www.dna-guide.com (startar i april).

?Cancerforskningen har fått ett nytt genombrott: risken för lungcancer är genetisk.

?Med ett enkelt salivprov kan vi nu få svar på vilka tjugo allvarliga sjukdomar som kan finnas gömda i arvsmassan.

Men vill vi veta?

Aftonbladets Björn Solfors har testat.