Diagnos: Infarkt

Peter Kadhammar

helskärm

Cirka 37 000 svenskar får hjärtinfarkt i år. 10 000 av dem dör.

Aftonbladets Peter Kadhammar, 51, kunde ha blivit en av dem.

Här är hans berättelse om en av våra svåraste folksjukdomar, och om svensk sjukvård.

Måndagen den 21 januari sällade jag mig till de ungefär 37 000 svenskar som får hjärtinfarkt i år. Jag fick min i Karlskrona, där jag bevakade Rödebyrättegången.

Kvällarna i Karlskrona hade inneburit ganska mycket dödtid som jag använde till att föra anteckningar om historiska tillfälligheter och kuriositeter. Dem ska jag använda i en bok någon gång.

Jo, jag vet att tidens stora rörelser bottnar i ekonomiska och sociala förhållanden men man ska inte underskatta de anekdotiska detaljernas betydelse. Jag känner en man som missade tåget och på grund av det blev en globalt ökänd diktator 40 år senare.

Apropå tillfälligheter fick jag efter infarkten anledning att fråga mig varför det finns en framstående klinik för hjärtkirurgi i lilla Karlskrona. Det strider mot den traditionella svenska politiken att koncentrera specialistkompetens till några få centrum. Hur kunde jag ha sådan tur att de hade möjlighet att erbjuda operation i Karlskrona?

Jag visste då inte att svaret fanns i en annan hjärtinfarkt, som inträffade den 15 oktober 1991 i bröstet på en man som heter Erland.

Men låt mig först berätta något om min egen.

Jag hade åkt fram och tillbaka från Stockholm för att bevaka rättegången mot 50-åringen som sköt ungdomarna som trängde in på hans gård och hotade hans familj.

Kvällen den 21 januari flög jag ner för att runda av jobbet. Nästa dag skulle rätten sammanträda helt kort för att gå igenom personalia och skadeståndskraven mot 50-åringen. Journalistiskt var det en händelse man kunde ha och mista. Men eftersom jag hade följt hela processen tyckte jag att jag borde vara med om det sista också.

Vid 20-tiden hade jag just avslutat en sallad med hummus på Waynes Coffee när jag kände smärtan i vänster arm. Den var distinkt men stegrades inte till gränsen för det uthärdliga, som jag hade upplevt tidigare. Jag reste mig från bordet och gick mot dörren och kände hur vänster arm domnade och hur stelt jag gick, mån om att upprätthålla ett sken av normalitet eller snarare värdighet. Jag är inte sjuk. Jag har ätit en sen men hälsosam middag, nu reser jag mig och går mot dörren. Ser ni? Det är säkert inget allvarligt?...

Dörren gled igen bakom mig. I den bleka ljuskonen från kaféet tog jag till vänster. Om jag promenerade en stund kanske smärtan skulle försvinna. Jag gick uppför backen, passerade tingsrättens baksida, tog till höger och vandrade längs en mörk och tom gata. Vänster fot framför höger. Höger fot framför vänster. Jag letade efter skyltfönstret till ett antikvariat som jag trodde skulle finnas där.

Jag försökte bedra mig själv och visste om det. Värken hade lagt sig på en tydlig och jämn nivå, men så länge den inte stegrades kunde jag inbilla mig att det bara var spänningar i musklerna.

Ett par gånger tidigare hade jag känt betydligt värre smärta. I mitten av december talade jag på journalisthögskolan.

Efter föreläsningen lämnade jag lokalerna med försiktiga steg samtidigt som jag svarade på frågor från en pratsugen student men allt jag tänkte på var min bortdomnade vänsterarm.

I Hassela i mellandagarna gjorde det så ont att jag inte kunde greppa skidorna.

Smärtan släppte efter någon timme och känslan av befrielse och lättnad var en helt annan än efter till exempel svår huvudvärk. Det var en lättnad som gick högre, den var närmast euforisk.

Eftersom jag hade ledigt i mellandagarna tyckte jag att jag hade tid att gå till vårdcentralen på Riddargatan. Min nya husläkare Fredrika Haeggström, som jag aldrig hade träffat förut, lät ta EKG och skickade mig på nackröntgen. Allt såg normalt ut. För säkerhets skull får du göra ett arbets-EKG också, sa Fredrika. Så att vi kan utesluta allt som har med hjärtat att göra.

Det dröjde till den sextonde januari innan jag fick tid på fysiologlab ett stenkast från vårdcentralen. En sköterska fäste elektroder på mitt bröst. Jag fick sätta mig på en träningscykel och trampa så mycket jag orkade.

När jag var klar kom en läkare in och läste resultatet på en dataskärm.

Du kände inget? sa han.

Nej.

Ingen smärta i bröstet eller i armen?

Nej.

Men det ser ut som du har en förträngning. Det gjorde inte ont?

Nej.

Han sa att han skulle remittera mig för kranskärlsröntgen och från den stunden cirklade allt kring mitt hjärta. Det märkliga var att tillvaron så att säga retroaktivt cirklade kring hjärtat.

Under julhelgen hade jag bläddrat i reportagesamlingar av mästerreportern Jan Olof Olsson, Jolo. Han dog av en infarkt 1974, 54 år gammal.

Jag läste Isaac Bashevis Singers stora släktkrönika ”Familjen Moscat” och insåg nu att tydligaste scenen i boken var den när Koppel, bokhållaren som blev tjuv, ska betala spårvagnskonduktören och plötsligt faller ihop, död i en hjärtattack.

Jag skummade en gratulationsbok till Jan Myrdals 80-årsdag. I den skrev Annika Hagström om bypassoperationen som Myrdal gjorde i slutet av 1980-talet. Hagströms tv-program om operationen föranledde tecknaren Rolf Pettersson att göra en bild där författaren Lars Gustafsson ringde och krävde att också få opereras i tv.

När jag flög ner till Karlskrona på eftermiddagen den 21 januari såg jag en defibrillator vid säkerhetskontrollen på Arlanda. Där är en defibrillator om någon skulle få hjärtproblem, tänkte jag och märkte att mina rörelser var mer avvägda, eftertänksamma.

Min husläkare hade fått mig att lova att jag skulle åka in till akuten om smärtan i armen kom tillbaka. Hon ringde två gånger och påminde mig.

Är vi överens om att du åker in om du får ont? sa hon.

Hur kan jag vara säker på att det är rätt smärta? frågade jag.

När du har ont vet du att du har ont, sa Fredrika.

Nu gick jag i januarimörkret i Karlskrona och värken i armen upphörde inte och jag tog upp telefonen och ringde efter en taxi. Jag tänkte: En snabb undersökning och sedan är jag väl tillbaka på hotellet.

Två timmar senare hade jag eget rum på hjärtintensiven. Jag var uppkopplad till apparater och hade slangar i båda armarna och en sköterska frågade om jag ville ha en insomningstablett och jag sa: Varför det? Ni borde erbjuda rött vin i stället.

Sedan tog jag emot tabletten och jag tror att jag sov när hon kom in och berättade att blodprovet visade att jag hade haft en liten infarkt.

Den natten drömde jag intensiva sexuella drömmar. Jag tror mig veta att det är typiskt för den som plötsligt står inför sin egen död. Drömmen handlade inte om kroppslig njutning utan om reproduktion. Vad lämnar jag efter mig?

Resten av veckan är ett töcken med insprängda, knivskarpa minnesbilder.

Till min förvåning upptäckte jag att jag inte var särskilt rädd för att dö. Jag summerade mitt liv och hittade inte mycket som borde ha varit annorlunda.

Men barnen oroade mig.

Om jag dog nu, hur skulle de klara det?

Det lugn jag kände för mig själv kanske kan förklaras av de tabletter sjuksköterskan gav mig.

Min fru Pia ringde och sa att hon skulle flyga ner.

Min närmaste chef på tidningen ringde och frågade om jag behövde något.

Böcker, sa jag. Göran Leths om Jolo och Alberto Manguels ”Nattens bibliotek”.

Tre kvart senare levererades böckerna till mitt rum och jag kunde konstatera att jag alltid haft anständiga arbetsgivare. När jag arbetade på Expressen sände utrikesredaktören Hemingway med kurirpost till mig i Saudiarabien.

Pia kom med väskorna i handen direkt från flyget. Jag såg att hon hade gråtit.

Hon satt på en stol vid sängen och överläkaren Anita Hjort stod bredvid. Hon sa att det skulle bli bypassoperation. De skulle såga upp bröstbenet på mig och ta kärl från benen och koppla förbi de igenslammade vid hjärtat.

Hjärt- och kärlsjukdomar är ju starkt relaterade till livsstil och Anita och jag granskade min, som en checklista kändes det som.

Stressigt arbete?

Inte särskilt, och det är åratal sedan jag kände negativ stress.

Dåliga matvanor?

Nej, fast jag kanske borde äta mer grönsaker.

Lite motion?

Jag tränar karate och brukar cykla till jobbet.

Rökning?

Jag slutade 1993.

Hon tog min vänstra arm och tryckte den.

– Livet är inte rättvist.

Jag sa:

– Om operationen går bra...

Hon sa:

– Den kommer att gå bra.

När jag tänker tillbaka kan jag inte förstå att jag var så lugn. Minns jag fel? Jag kommer ihåg hur någon sa att överläkare Bengt Åberg, klinikchefen, personligen skulle operera mig, och detta besked skulle lugna mig fast namnet Bengt Åberg sa mig förstås ingenting.

Så kom Åberg in med sävlig gång, käkar som malde ett tuggummi, glasögon långt ner på näsan och över dem ögon som hade sett allt och inte var imponerade av något.

Här kommer stjärnan, tänkte jag.

Vi pratade ganska länge och efter en stund sa jag:

– Hur många såna här operationer har du gjort? Nu ska du säga: Det blir min första och det ska bli jätteintressant!

Åberg skrattade inte och ingen annan runt sängen heller.

– Det är väl några tusen sen 70-talet, sa han.

Jag berättade om den roliga teckningen med Myrdal på operationsbordet och Lars Gustafsson som också ville vara med.

– Det var jag som gjorde den operationen, sa Åberg.

Han berättade att han erbjöds att bygga upp en klinik för hjärtkirurgi i Karlskrona i mitten av 90-talet och att han flyttade ner från Karolinska.

Jag tänkte: Jag måste komma ihåg att kolla varför man förlade en hjärtklinik hit.

Ja, mitt lugn inför operationen förvånar mig. Jag rådde Pia att försöka få mitt rum på Statt. Det var det bästa jag hade haft där.

–?Be om rum ...

... och så gav jag henne fel nummer.

När hon hade gått tog jag itu med boken om Jolo och jag kan inte begripa hur jag kunde läsa så koncentrerat.

När jag nu tittar på boken ser jag att kanterna på skyddsomslaget är sönderfrätta av handsvett.

Boken var väl bokstavligen något att hålla i. Natten före operationen skyndade jag mig att läsa Jolo klar. Kanske var snabbläsningen det subtila uttrycket för en döende människas strävan att lämna med klara papper. Ingen oläst bok efter mig. Jag la den ifrån mig på nattduksbordet och vaknade när sköterskorna sa att det var dags. En av dem satte en morfinspruta i baken på mig och medan jag babblade rullade de mig mot operationssalen.

Det var på morgonen torsdagen den 24 januari. Pia vandrade på gatorna i Karlskrona. Jag låg djupt sövd medan Bengt Åberg och hans kolleger sågade upp bröstbenet på mig och stannade mitt hjärta.

Det finns väl ingen operation som är så dramatisk och ... känslosam ... som en hjärtoperation. Hjärtat är symbolen för livet och kärleken. Bypassoperationen är så ... konkret. Läkarna stannar hjärtat, tar, i mitt fall, kärl från benen och använder dem för att koppla förbi de skadade.

Jag vaknade framåt kvällen. Pia satt bredvid sängen och en sköterska stod vid fotändan och frågade om jag ville se på handboll på tv.

Jag förstod knappt vad hon pratade om innan jag sjönk ner i dvalan igen.

Nästa gång jag vaknade frågade jag efter nyheter. Pia sa att Pär Nuder fått sparken av Mona Sahlin.

– Åh fan, sa jag. Ååhh faan!

Jag somnade igen. När jag vaknade nästa gång frågade jag:

– Vad var det du sa om Pär Nuder?

Jag somnade, vaknade.

– Det var något med Pär Nuder...

Pia vände sig till sköterskan och frågade:

– Tappar man närminnet efter en sådan här operation?

– Jo, de gör det, sa sköterskan.

Hela kvällen och natten flöt jag upp ur dvalan och sjönk ner igen. Varje gång jag vaknade var jag fruktansvärt törstig och sköterskan räckte mig en glas med äppeldricka som jag drack genom ett sugrör och det var det godaste jag någonsin druckit, och jag tror jag sa det varje gång till sköterskan.

Märkligt nog var jag väl medveten om tiden. Jag förstår inte hur jag kunde tycka att det var så långtråkigt att vakna. En mängd slangar och rör stack ut från min kropp och jag kunde inte röra mig. På väggen mitt emot var en stor klocka som jag lätt läste av trots att jag inte hade glasögon. Hur kunde jag uppfatta tiden som så trög trots att jag låg sövd? Jag vaknade och såg att klockan var tre.

Är det nästa dag? sa jag.

Det är mitt i natten, sa sköterskan.

En gång vaknade jag när två sköterskor läste av några värden och de diskuterade allvarligt med varandra och jag greps av panik: jag var säker på att de talade om att operationen hade misslyckats och att jag höll på att dö.

Jag skrek och en av dem sa: Lugna dig Peter, jag finns här för dig. Allt är bra.

Efter uppvaket låg jag i ett rum med utsikt över sjukhusområdet. En parkering. En panncentral. Längre bort kunde jag skymta villabebyggelse i grådiset. Min vän Anders Sundelin ringde och sa att Jolo-Singer-Myrdal inte var någon tillfällighet. Det var Makterna som varnade mig för hjärtat.

Om det var Makterna kan jag inte an-

klagas för att ha struntat i varningarna. Däremot kan jag beskyllas för att ha velat ta hand om hjärtat när det passar mig. Vi har tämjt naturen och behärskar tillvaron. Tror vi. Vi kan välja när det är dags för vård. Har jag en förträngning? Låt oss konsultera våra kalendrar. Jag kan göra en ballongsprängning eller eventuell operation vecka sju.

Trodde jag.

Redan i Hassela borde jag ha begripit att det var dags att åka till sjukhuset.

Inte ens när jag låg sängen med ett hjärta som var nyreparerat och ett bröst som var hoptråcklat med ståltråd insåg jag vidden av det jag hade varit med om.

Jo, jag förstod att jag hade varit nere i Styx och simmat och att Bengt Åberg och hans kolleger hade dragit upp mig på rätt sida. Då är väl allt bra?

Jag blev medveten om min svaghet första gången jag skulle gå upp ur sängen och äta lunch i matsalen. Jag klarade inte att sitta. En sköterska fick köra mig tillbaka i rullstol.

Jag kunde inte inse att den svage, hjälplöse mannen var jag. Sundelin körde upp från Kristianstad och hälsade på. Vi gjorde upp om att ses på restaurang Prinsen i Stockholm tre veckor senare.

– Jag har ändå inget för mig! sa jag.

Trodde jag verkligen på det?

Jag meddelade tidningen att jag strax skulle vara på benen men nog bara kunde göra lättare grejor till att börja med.

Jag insåg inte min svaghet men heller inte att dessa klämkäcka kommentarer är typiska för hjärtpatienter. Deras är en värld av hej och hå. Jan Myrdal skrev om sin operation:

”...två månader efter den hjärtoperation som gett mig ytterligare år att leva, hade jag skakat av mig konvalescensen.”

Händelsevis är två månader den standardiserade sjukskrivningstiden efter bypassoperation. Myrdal kunde lika gärna ha skrivit: Efter två månader var sjukskrivningen slut och jag började försiktigt arbeta igen, precis som läkaren rådde mig till.

Men Myrdals skrivning var hjärtpatientens reflex.

Häromveckan köpte jag ett par skjortor. När jag provade dem såg handlaren ärret över bröstet.

– Jag opererade mig för fyra år sedan. Det är som att gå till tandläkaren, sa han.

Hur många nyopererade har jag inte hört skryta om långa promenader, spring i trappor och – i ett fall – en ”vandring i djungeln” (i turistorten Phuket, jag antar att det var en naturstig).

Skrytet är en besvärjelse inför döden, men också ren häpnad över att tillfrisknandet går så snabbt. När jag skriver detta har det gått 74 dagar sedan läkarna sågade upp mitt bröst och vände ut och in på min kropp. Sedan ett par veckor arbetar jag med full kraft (nåja). Häromdagen promenerade jag en dryg mil i rask takt. Visst, musklerna på överkroppen har förtvinat: jag fick ju inte lyfta något när bröstbenet läkte. I förrgår försökte jag göra en armhävning men inte ens det klarade jag.

Men det är ett problem som är lätt att göra något åt. Med sjukgymnastik och nätt styrketräning ska nog kraften komma tillbaka, även om det tar tid.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag efter operationen sannolikt skulle drabbas av nedstämdhet eller depression. Jag tror alla läkare jag talade med varnade för det.

En hjärt­operation rör vid ens innersta, bokstavligen och andligen.

De flesta bypassoperationer är planerade och patienten har gott om tid att förbereda sig mentalt. Akuta operationer, som min, får sina egna komplikationer. Ena dagen var jag en stark man i mina bästa år. Jag klarade vad som helst. Nästa dag var jag ett hjälplöst kolli, torpederad av min egen kropp.

Någon depression har jag inte fått. Däremot sov jag abnormt mycket när jag kom hem från sjukhuset. Den första veckan kunde jag sova tolv, tretton timmar i sträck. En läkare sa: Det kanske är ditt sätt att hantera depressionen.

Gråtattackerna är en annan sak. Dem har hjärtpatienter och sådana som haft hjärnblödning gemensamt. Det finns en medicinsk term för den exceptionella blödigheten, affektinkontinens. För mig var gråten inte obehaglig eftersom jag mest grät av glädje. Min äldste son skickade ett vackert sms. Jag grät. Min yngste sa något roligt. Jag grät. En rörande scen på teve. Jag grät. Fast det gjorde Pia också.

Jag ska inte trötta er med att berätta om hur fantastisk vården har varit.

Om det är skarpt läge – som en infarkt – finns inga begränsningar. Men det är inte apparaterna och den medicinska kompetensen jag vill nämna.

Några kvällar efter operationen låg jag på mitt rum och svettades floder. Jag tålde inte de smärtstillande tabletterna. Pia hade åkt hem till Stockholm. Jag var ensam. Nattsköterskan kom in och frågade hur jag mådde.

– Jag känner mig varm.

Hon gick fram till sängen och la sin kind på min panna.

– Ja du känns lite varm.

På den beröringen levde jag i flera dagar.

Efter en vecka i Karlskrona skickade de upp mig till Stockholm. Det gick till så att en sköterska och en praktikant följde mig till dörren där en taxi väntade. Jag kramade dem. Jag slog i huvudet när jag satte mig i taxin som körde mig till flygplatsen.

Över bröstet höll jag den kudde jag fick ta med (utan örngott). Att krama kudden var en tröst men framför allt en effektiv påminnelse om att inte använda händerna när jag reste mig, för det klarade inte bröstet.

Det hade blivit en besvärlig resa om inte Pia kommit ner och hämtat mig. Jag satt på en bänk på flygplatsen och kramade kudden och frös. Pia flämtade. Hon tyckte att jag hade magrat så på sex dagar.

Hon sprang till kiosken och köpte en schweizernöt.

Flygvärdinnan ville att jag skulle sitta på gångplats, ”ifall det händer något”. Från Bromma flygplats körde Pia mig till Saltsjöbadens sjukhus där jag var inbokad för en veckas rehabilitering.

En lustig detalj var att patienterna tycktes komma från antingen Östermalm eller Tensta. Vid mitt frukostbord var vi tre män som bor inom en radie av 300 meter från varandra på Östermalm; den fjärde hade varit direktör på Aftonbladet och var han bor vet jag inte.

Vid ett annat bord satt män som hette Muhammad, Mustafa, Samir och sådant. Jag frågade en läkare om jag inbillade mig, men var inte araber och somalier överrepresenterade bland patienterna?

Jo, det är de, sa han, av det enkla skälet att fattiga, stressade människor oftare blir hjärtsjuka.

Med detta kommer jag osökt in på historiens stora rörelser och anekdotiska tillfälligheter.

Att stressade människor lättare blir sjuka erfor landstingsrådet Erland Johansson den 15 oktober 1991. Då fick han en hjärt-infarkt.

Johansson är uppvuxen och verksam i Karlskrona, en socialdemokrat av den gamla stammen, en man med tusen förtroendeuppdrag och enormt inflytande.

Efter infarkten blev Johansson akut medveten om att hjärtpatienter i Blekinge fraktades den långa vägen till Lund för röntgen, ballongsprängningar och operationer. Detta, ansåg han, var oacceptabelt.

– Det är klart att jag var intresserad av att ha kvalificerad vård på nära håll, det kan jag inte förneka, säger Johansson när jag ringer honom.

Alla – inklusive socialstyrelsen – sa att Karlskrona och Blekinge var för litet för att ha egen hjärtkirurgi. Tendensen var tvärtom att den typen av specialiserad vård skulle koncentreras till några få centra. Men nu blev det Johanssons livsuppgift att få en förstklassig hjärtkirurgi till Karlskrona. Han förde fram tanken till Hans Gustafsson, Blekingebo,

före detta statsråd och en av Sveriges ledande socialdemokrater.

– Jag såg att Hans undrade, vad är det som har hänt nu då? (Det var Johanssons infarkt.)

Han gjorde upp med social-

demokraterna i Växjö att de kunde få en avancerad cancerklinik om de hjälpte Karlskrona med hjärtkirurgin. Han värvade Lasse Olsson, en hjärtröntgenläkare som var uppväxt i Karlskrona och ville flytta hem igen. Sedan fick Johansson tag i kirurgen Bengt Åberg som var villig att lämna Karolinska sjukhuset i Stockholm och flytta till Blekinge.

– Han tog med sig ett helt gäng mycket kvalificerade läkare. De fick fria händer att bygga upp avdelningen.

Klockan 13.30 den sjunde november 1997 kunde Erland Johansson, som då blivit ordförande i Hjärt- och lungsjukas riksförbund, formellt inviga Karlskronas thoraxavdelning.

Att en stark lokal socialdemokrat hade ordnat kliniken till Karlskrona gissade jag redan när jag kom ut från uppvaket: bara socialdemokrater har den typen av makt i Sverige. Det beror på långvarigt regeringsinnehav i riket och kommuner.

Men jag gissade på en riksdagsman från bygden som ville ordna arbetstillfällen. Under den skenbara planmässigheten och de ytligt sett rationella debatterna är det så det går till i vårt land.

När jag låg i sängen i rum fem och såg ut på diset över staden var jag tacksam för det.

PS. Erland Johansson är numera ord- förande i PRO-Blekinge. Hans son Mats är också yrkespolitiker. Han är regionråd i Blekinge och ledamot i socialdemokraternas styrelse.