”Jag vågar göra saker på mitt sätt”

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-28

Mikael Andersson, 43, föddes utan armar och ben – men lever ändå ut sina drömmar

När Mikael Andersson föddes var läkarnas råd: han bör vårdas på institution.

43 år senare har Mikael fru, tre barn och eget företag.

Mot alla odds, född utan armar och ben, har han kämpat sig till det andra tar för givet.

”Hur ska detta gå?” undrar jag. Mikael Andersson har bett om en nektarin. Men det är lugnt, jag får ett exempel på ett av alla de tricks han listat ut för att klara vardagen. Jag lägger nektarinen på rullstolens nackstöd och härifrån hugger Mikael in på den.

På samma sätt har han hittat sin egen väg till utbildning, idrottsengagemang, körkort, karriär och egen familj. Innebandyklubban greppar han exempelvis mellan hakan och armdelen.

– Allt handlar om mental träning. Jag har präntat in i ryggmärgen att jag inte ska fråga om hjälp omedelbart. Jag måste försöka själv först, säger han.

Orsaken till Mikaels missbildning är oklar. Själv tror han att den beror på bekämpningsmedlet hormoslyr, som på 1960-talet användes i stor mängd i skogstrakterna kring Lindesberg där hans mor befann sig under graviditeten.

Behöver ingen assistent

I dag åker Mikael land och rike runt och föreläser om motivation och livsvilja. Den specialbyggda Chryslern kör han själv och klarar långresorna utan assistent, även om det föranledde rejäl nervositet före premiärturen. Att gå igenom rädsla och mentala blockeringar är emellertid något Mikael blivit expert på. Men han vill inte framstå som någon frälsare inför dem han möter.

– Allt tar tid. Jag vägrar inbilla folk att de ska lyckas bättre i livet efter att ha lyssnat på mig.

Mikael poängterar dock att det inte handlar om att klara sig ensam till varje pris. Han berättar hur viktig omgivningens stöd varit. Från när han föddes och föräldrarna vägrade lämna honom på institution, till lärare, kamrater och nu hustrun Christina. Tillsammans med sin vilja och envishet är stödet det som gör att han kan leva ett fullödigt liv.

Men självförtroendet är inte medfött. Han har fått kämpa sig till den dyrbara varan.

Slutat att bry sig

– Jag har vågat göra mer och mer på mitt eget sätt och försökt sluta bry mig om att jag ser annorlunda ut. Allt från att idrotta till att äta och ta hand om barnen.

Mikael tycker att han ägnade hemmet för lite tid när äldsta dottern Sara föddes för 13 år se

dan. Sedan dess har familjen utökats med Simon, i dag, 9, och Linus, 3. Nu har han tagit igen frånvaron och deltar i olika bestyr med barnen plus att det blir mycket skjutsande till deras olika aktiviteter.

Stolt över sig själv

– När de var små kunde jag bära dem i sele. Nu hjälper jag Linus ta av och på kläderna. Han reder sig själv med mina instruktioner och jag har tid att vänta, säger han.

Därutöver handlar det om lekar som kurragömma och spela spel. Ungarna flyttar pjäser och slår tärning. Promenaderna är eftertraktade, både av Mikael och barnen:

– Vi tittar på båtar och grävmaskiner.

Och Sara, som äntrat tonåren, drar med farsan på andra utmaningar.

– Vi går på Liseberg och på konserter. För barnen är mitt funktionshinder inget konstigt. Dom har ju aldrig haft någon annan pappa.

Mikael ler och menar att körkortet är en av de milstolpar i livet han är mest stolt över, förutom de tre barnen förstås.

Han beskriver det som närmast livsavgörande att erövra den frihet det innebar att köra egen bil.

– Det fanns en stark, konkret bild hos mig att jag skulle klara av det. Jag blockerade all tvekan, säger han.

Efter en inledande osäker fas på bilskoleinternatet för funktionshindrade i Hedemora gick det bättre. Åtta veckor senare hade han uppfyllt en av sina största drömmar. Då var han 19 år.

– Det går inte att beskriva lyckan när jag blev godkänd, säger han.

Som alla andra ronder Mikael gått i livet sätter han ett filosofiskt perspektiv bakom strävan att ta körkortet.

– Det handlar om att ta ansvar för det man vill. Kraften kommer inifrån och man kan inte gå och vänta på att andra ska se till att det händer något i ens liv.

Men det har funnits mörka perioder. I elvaårsåldern tog mindervärdeskänslorna gentemot klasskamraterna över.

– Jag vägrade vara med på gymnastiken. Jag jämförde mig så mycket med min omgivning.

Haft tuffa perioder

Tack vare gympalärarinnan Birgittas tålamod och respekt kom han igen. Efter ett års enskild träning i omklädningsrummet fanns Mikael åter bland sina kamrater.

– Jag var rädd för kompisarnas reaktioner men det visade sig vara fel. Det var en härlig känsla att vara tillbaka, säger han, men tillägger:

– Jag skulle inte vilja vara med om det igen. Alla har ju problem med utseende, tjejer och att inte platsa under dom åren. Det var periodvis jävligt jobbigt för mig men jag hade bra människor omkring mig. Många har inte det.

Och kärleken blev inget problem. Mikael träffade sin Christina på en orienteringstävling med handikapplandslaget. Hon arbetade som funktionär och är inte funktionshindrad. Han lämnade hemstaden Örebro och flyttade till Göteborg där hon bodde. Inledningsvis var det tufft.

Hårda kommentarer

– Många där reagerade på ett sätt jag inte var van vid; ”Vafan har du råkat ut för”, ”Varför ser du ut sådär?”. Det var chockartat, jag funderade ofta på att flytta hem igen, säger han.

Som vanligt bet Mikael ihop, och det gav utdelning. 1996 flyttade paret in i ett hus i Västra Frölunda. Då var dottern Sara redan två år.

– Det hände ibland att jag låg hemma i soffan i Örebro och tyckte att allt var skit. Men då tänkte jag ”ska jag ligga kvar här eller göra något av mitt liv?”. Jag valde det senare. Det är jag glad över i dag.n