Unga tjejer gör som Madeleine
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-10
Lisa, 17: Jag smygrökte i flera år innan föräldrarna fick veta något
På julafton slog bomben ner i västgötska Havstenshult. ”Röker du?”, frågade pappa. Lisa Stein, 17 år, kände svindel. På tungan låg ett ”neej”.
Tankarna snurrade blixtsnabbt. Hon hade smygrökt flera år, smusslat med parfym, handkräm, tuggummi.
De skulle bli så besvikna.
”Vi vet att du röker”, sa pappa.
Då nickade Lisa. De rökte ute tillsammans senare. Lisa beskriver föräldrarnas forskande blickar medan hon blygt drog små halsbloss. Deras ledsna bestörtning. ”Du KAN ju röka! Du röker på riktigt!”
– Men om min lillebror börjar vet jag inte vad jag gör, säger Lisa där vi sitter på fiket med utsikt över Mullsjöns stilla, svarta vatten.
Där brukar de sitta, Lisa och Izabelle, och drömma sig bort. Havstenshult ligger i Mullsjö och där händer inte mycket, men i närbelägna Jönköping är det mer drag och en partykväll i nian frågade en tjej Lisa om hon ville ha. Lisa tackade ja. Samma kväll lärde hon sig halsbloss.
Hon kände sig snygg. Det var något med det där vippande fingret. Känslan av nonchalans. Tanken på att hon kanske såg ut som en 18-åring.
Bakom skolan finns ett stenigt prång där hon kunde fortsätta röka utan att de äldre bröderna såg.
Varför sitta kvar som en trist soffpotatis när alla går ut för att röka? För så känns det. ”Alla” röker.
Nu röker mer än var tredje svensk tjej i gymnasiets andra årskurs – enligt statistiken. Eller är de ännu fler? Feströkning är ett fenomen som är svårinringat, hemligt. Allra mest röker tjejerna i Stockholms innerstad. 40 procent.
Det är en siffra som förvånar. Fast inte som jag tror.
– Är det sant? Bara 40?
De fyra 17-åriga klasskompisarna jag möter på ett trångt kafé på Sveavägen i Stockholm är eftertänksamt förvånade. De gissar på 70 procent. Att åtminstone feströka är mer regel än undantag i deras gäng. Smygröka, alltså.
– Våra föräldrar vill se det bästa hos oss.
Alla nickar, en medkänsla lyser igenom. Av kärlek vill mammor och pappor lita på dem. De vill tro att de känner sina barn.
Så varför oroa föräldrar som skulle visa sårade hundögon och säga något tårdrypande i stil med ”hur kan du röka, du som är så smart?”
Tjejerna tänker inte ens på det som ”riktig rökning” att köpa ett paket eller två i månaden. Det finns ingenting hemskt med rökning. Ingenting sunkigt. Utan bara coolt?
– Inte direkt, säger tjejerna skeptiskt.
Men det är normalt. Något som hör till.
För att det är snyggt. För att det är skönt till alkohol, vågen som sköljer genom kroppen, lugnet efteråt. För att det är en social isbrytare: Har du en cigg? Följer du med ut?
För att det finns ett tryck. Inte ett öppet grupptryck, mer som en avvaktande blick på den som säger nej: försöker hon göra sig finare än jag?
– Det är Svenneidealet. Man vill höra till, vara en del av gemenskapen. Det är nog vad vi påverkas av – vad kompisarna gör. Inte kändisar.
Frågan är förstås hur det började. De funderar. Hur blev rökning ”snyggt”?
Vilka röker? Kate Moss förstås. Carrie i ”Sex and the city”. Prinsessan Madeleine... I bra filmer röker bad boys och bad girls.
– När man tänker rökare är det en smal, cool tjej. Med långt hår.
De skrattar, tittar på varandra. För hur gick det till? Varför föder inte ordet cigarett bilden av en ensam, orkeslös, överviktig tjej som hasar fram?
Det skymmer över Mullsjön, vi går ut och våt kyla flyger oss i ansiktet, bildar en isande mask. Lisa tänder en cigarett , en av dagens sista.
Nu har bästisen och grannen Izabelle just slutat, det är lite trist. Annars skulle de ha skickat ett sms senare: "cigg?” De skulle ha gått ut, mötts halvvägs och tänt varsin. De skulle ha delat lugnet, en genomgång av den gångna dagen.
Det är den bästa ciggen.
Synd bara att halva studiebidraget går åt. Det är för mycket, känner Lisa. Det blir som ett litet stick av ångest.
Lisa fimpar vant.
– Jag slutar om jag blir med barn någon gång.
Europas yngsta rökare: svenskor
Varannan rökare börjar vid 14.
Vi har flest kvinnliga rökare – i världen
