När ett enkelt tack inte räcker

Karins kusin ställde upp med en ny njure

Karin jobbar som dialyssköterska. Men för två år sedan fick hon plötsligt sätta sig i patientens stol. Hon var svårt njursjuk och i desperat behov av en ny njure. Då ställde kusinen Ann-Britt upp och gav Karin den finaste gåvan av alla – en chans till ett friskt liv.

Karin Albinsson, 44, har varit njursjuk i hela sitt liv. Men för två år sedan försämrades hennes njurfunktion avsevärt. I maj 2007 fick hon beskedet att hon behövde en ny njure. Något annat var otänkbart.

Syskonen blev avböjda

Både Karins syster och hennes bror ville ställa upp som organdonatorer. Men båda två blev avböjda i sista stund.

Då blev allt väldigt verkligt och läget kändes hopplöst.

– När jag fick veta att mina syskon avböjdes kändes det svårt. Det var som att kapa av benen på mig. Jaha, tänkte jag. Dags för dialys och lång väntelista, berättar hon.

Så mindes Karin plötsligt ett möte med sin kusin Ann-Britt Sjöström i affären. Ann-Britt hade sagt att hon gärna ställde upp som donator om det skulle behövas. Vid tidpunkten för mötet hade Karin varit säker på att antingen hennes bror eller syster skulle donera. Men nu var läget annorlunda.

– Jag ringde upp Ann-Britt. Det kändes som en mycket bisarr fråga att ställa - ”Hej kusin, är du fortfarande intresserad av att donera mig en njure?”.

Men Ann-Britt tyckte inte att frågan var bisarr. Hon svarade ja, utan en sekunds tvekan.

”Jag ville inte inse sanningen”

I juni blev Ann-Britt accepterad som njurdonator och datum för operation bestämdes. Karin kände sig väldigt trött och i tanken motsatte hon sig dialysbehandlingen.

– Dialysen var mitt eget ansvar för att göra kroppen redo för en transplantation. Men jag hade väldigt svårt för dialysen. Den var liksom ett konstaterande att jag verkligen var sjuk. Jag ville inte inse det först, berättar hon.

Veckorna som följde var svåra. Karin ville jobba och vara aktiv men det orkade inte kroppen med. I vanliga fall arbetar Karin som dialyssköterska. Nu var rollerna plötsligt ombytta.

– Nu var det jag som var patienten, det var jag som inte mådde bra. Jag var väldigt rädd för att inse att jag faktiskt var allvarligt sjuk, därför var det svårt att få samma råd av sköterskorna som jag brukade ge till mina patienter.

Ord räcker inte till

Kanske är kusinerna närmare varandra i dag, än vad de någonsin har varit. Ann-Britt är 10 år äldre än Karin. De växte upp nära varandra och även om de inte umgicks för jämnan, har de alltid funnits i varandras närhet.

– Vi har alltid stått varandra nära, men nu är väl kontakten ännu lite mer speciell.

Karin skrattar mycket. Den svåra kampen tycks inte ha dämpat hennes livsgnista alls. Kanske snarare tvärtom. Hon har svårt för att uttrycka sin tacksamhet i ord.

– Ett tack är ett alldeles för litet ord, för det som Ann-Britt har gjort för mig. Ett tack räcker inte till för det jag känner.

Så kan du hjälpa:

Anmäl dig till donationsregistret: www.donationsradet.se

Fyll i ett donationskort och bär synligt i plånboken. Donationskort finns på Apoteket och på vårdcentraler.

Informera dina närstående om ditt beslut.

(Källa: Donationsrådet)