Omvärldens hets gör freden mer avlägsen
Att välja sida blir viktigare än framtiden för de palestinier och israeler som ska leva tillsammans
Vi är i Jerusalem, på kulturhuset Feel Beit som är placerat på en klippavsats över gränslandet mellan den östra, palestinska och den västra, judiska, staden. Här samlas muslimer, judar, kristna, palestinier, israeler runt en traditionell palestinsk måltid. Stämningen är något ansträngd och präglas av efterföljden av terrorattacken den 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza.
”Vi på Feel Beit, är vana vid att röra oss i en miljö där det aldrig är bekvämt, vi har lärt oss att trivas i det utrymme som uppstår i våra möten”, förklarar Naomi Bloch Fortis, föreståndare för det unika judiska-palestinska kulturhuset. En kulturell mötesplats för människor som är grannar men sällan möts i vardagen. Vi befinner oss långt från det svenska samtalet om Mellanöstern.
För oss förändrades allt den 7 oktober. Vänner mördades, bekanta kidnappades. Livet stannade upp och rädslan grep tag i oss när vi tryckte in oss i skyddsrummen. Till och med de mest luttrade, mest självsäkra israelerna runt omkring oss, verkade vara överrumplade av den omfattande terrorn. Det enda vi förstod var att ett hemskt och brutalt krig stod för dörren.
I dag, ett halvår senare, är utvecklingen dyster. Tiotusentals civila Gazabor har dödats i spåren av Israels uttalade krig mot Hamas. Civilbefolkningen lider. Över 120 civila israeler sitter fortfarande som Hamas gisslan – om de är vid liv. Känslan att freden är längre bort än någonsin känns påtaglig och skrämmande.
För oss, som följer den svenska debatten från konfliktens epicentrum, är det tydligt att polariseringen i Sverige och omvärlden driver oss längre bort från förändring, hopp och att kunna bryta våldsspiralen. Att ställa minoriteter mot varandra och stå vid sidlinjen och heja på är bekvämt, men inte särskilt produktivt. Att välja sida har blivit viktigare än framtiden för de palestinier och judar som fortsätter att leva här. I stället vill vi att omvärlden verkligen ska förstå människorna som lever här och som söker förändring, att det är palestinierna och israelerna, såväl judar som araber, som är själva nyckeln till en sådan.
Eller ta Maoz Inon, vars båda föräldrar mördades den 7 oktober i sin kibbutz, som nu lägger all sin vakna tid på att agera för fred
Ta Rula Daood till exempel, en ung palestinier med israeliskt medborgarskap som leder den idag största palestinsk-judiska folkrörelsen för fred och social jämlikhet. Hon som dag efter dag, kväll efter kväll tillsammans med sin ständigt växande rörelse kräver eldupphör, att gisslan släpps och att riktiga steg tas mot fred och ett slut på ockupationen. Standing Together, som organisationen heter, blir en allt tydligare del av det israeliska civilsamhället. Trots det är den föremål för bojkottkrav från BDS-rörelsen.
Eller ta Maoz Inon, vars båda föräldrar mördades den 7 oktober i sin kibbutz, som nu lägger all sin vakna tid på att agera för fred. Eller den ortodoxe juden Gadi Gvaryahu som startat en organisation som möter bosättarvåld med att genomföra solidaritetsbesök hos palestinska offer och deras familjer nästan omedelbart efter att judiska extremister har attackerat.
I stället för bojkott, utfrysning och cancelkultur är det viktigt att fokusera på de röster och krafter som nu behövs mer än någonsin. När Israels existens ifrågasätts i dess fundament måste vi se det hopp som faktiskt finns. Här bor två folk som ingetdera kommer att försvinna någon annanstans och som måste kunna leva om inte tillsammans, i vart fall sida vid sida.
Sandra Weil, Shalompodden, konstkurator, Israel
Jonatan Macznik, Shalompodden, människorättsjurist, Israel
