Polariseringen i Sverige är alldeles för liten
Valrörelsen hade behövt en debatt om ekonomi i stället för tomma budskap
Det sägs ofta att vår tid är polariserad – själv har jag aldrig sett en mindre polariserad valrörelse. Alla ville samma sak, och alla kommer att bli besvikna. Samtliga partiers valaffischer har haft samma budskap i grunden: få ordning på; ta tag i; ta tillbaka. Alla reagerar på något som gått oss förlorat. Alla lovar att de ska ta kontrollen – över vården, brottsligheten, skolan, klimatet. Ingen kommer att kunna göra det, därför att ingen vill stoppa djungelkapitalismen. Man kan nämligen inte få ordning på något man inte äger.
Det underliga har därmed hänt att budskapen varit helt frånkopplade från förslagen. De partier som skriver att vården ska ha tid för just dig vill inte lägga några resurser på vården, de som vill ha fler poliser vill samtidigt sänka skatten och de partier som vill ha ordning i skolan vill inte inskränka en tum på riskkapitalisternas profiter.
Det alla reagerar på är ju i grund och botten samma sak: ett sönderslaget samhälle. Vi är överens om det. Bostäderna, skolan, välfärden, arbetsmarknaden har lämnats vind för våg. Och nu har hela valdebatten handlat om konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna. Det vill säga, kriminalitet. När de säger kriminalitet, menar de inte mäns våld mot kvinnor och barn, de menar inte ekonomisk brottslighet eller bedrägeri eller något av de vanligaste brotten, utan ”kriminalitet” är nuförtiden synonymt med 200 gängkriminella, som föddes och grodde i spillrorna av samhällsbygget.
Det är naturligt att högern inte har velat prata särskilt mycket om ekonomi, eftersom deras ekonomiska projekt har fallerat. Det går inte att nämna en enda privatisering som blivit bra, för att inte tala om hur vård, skola och omsorg ser ut efter de gigantiska skattesänkningarna. Socialdemokraterna kan inte heller ta i eftersom de själva genomdrivit mycket av högerns ekonomiska politik under flera decennier.
Det hade ju varit ett perfekt läge för socialister att påminna dem om detta. En extremt polariserad debatt om ekonomi är precis vad vi skulle behövt i det här läget. Istället tycks Centern, S, MP och V ha tagit över Hillary Clintons gamla valkampanj, med samma dåliga resultat. Love trumps hate. Vi är goda, de andra är onda. Medmänsklighet mot rasism, rösta för de svagaste, tänk på de mest utsatta. Möjligtvis har man fått med sig en del influencers på detta då deras själva levebröd är att verka vara bra människor, men precis som i Clintons fall alienerar man desto fler. Alla kanske inte vill vara goda människor, utan bara ha rätt till ett arbete som går att leva på och sjukvård när man behöver. Dessutom blir en ”vi är de goda”- gemenskap mycket mer uteslutande än en ”vi är arbetarklassen”.
Nu gråter många över SD:s framgångar och målar upp en bild av en fascistisk framtid där ett parti har all kontroll, bygger läger och deporterar alla de ogillar. Men det är inte trettiotalet; det kommer inte byggas några läger, det kommer inte byggas någonting, det kommer bara slås sönder. Inte ens SD kan förverkliga sina visioner, därför att inte heller de vill äga någonting. På något sätt är det ännu sorgligare. Det kommer att bli, precis som Mats Wingborg har skrivit i boken Blåbrunt Sverige, Moderaterna som tar hand om den ekonomiska politiken och SD som tar hand om kultur och migration. Vi får en kraft som släpper den ekonomiska makteliten lös att härja och en som straffar dem på botten, en som skapar fattigdom och en som skäller på de fattiga, men ingen av dem bygger något, och spiralen bara fortsätter nedåt.
