Israels våld kan inte kväsa kampviljan
Kanske föds den tredje intifadan i Jenin
Det var en regelrätt pogrom, det som hände i den palestinska byn Turmus Aya strax innan midsommar. Hundratals israeliska bosättare satte hus, bilar och fält i brand under attacken. Bosättarvåldet mot civila palestinier sades vara ett svar på att fyra bosättare hade dödats dagen innan, men pöbelupplopp likt detta är inget nytt på de ockuperade områdena. De har pågått i många år och eskalerat under det senaste året i takt med att den israeliska regeringen rört sig allt mer högerut. Numera innehar ultrahögernationalister höga ministerposter, som ledaren för Religiösa sionistpartiet och tillika bosättaren Bezalel Smotrich som i skrivande stund är finansminister. Så sent som i mars i år tyckte Smotrich att palestinska städer ”bör utraderas” helt och hållet.
Men den kula som dödade tvåbarnspappan Omar Abu Katan i Turmus Aya kom inte från bosättarvapen, utan från en soldat. Den israeliska armén har aldrig skyddat palestinier från bosättare. Att den israeliska regeringen varken skulle ha något med bosättarvåldet att göra eller ha vetskap om det, är en lögn i öppen dager. Landet är världsledande i övervakningsteknik. Dessutom har attackerna planerats i öppna trådar på sociala medier som What’s app och Telegram.
Det tåls att hålla allt detta i minnet när omvärlden tyst bevittnat Israels största invasion av flyktinglägret i Jenin på tjugo år. Precis som under 2002 rullade även denna gång stridsvagnar och bulldozrar in i det kvadratkilometerstora läger som är hem för mellan 12000 och 18000 palestinier. Här har det legat sedan 1953, efter att en snöstorm förstörde dess föregångare, och det har inhyst flyktingar som flydde undan sionistiska trupper i och med bildandet av staten Israel.
Så småningom byttes tälten mot enkla hus i cement och hoppet om att en dag återvända förbyttes i ilska. Från denna plats har det palestinska motståndet alltid grott – något annat skulle inte vara rimligt när generation efter generation lever under förtryck och utan någon som helst ljusning i sikte.
Detta är en nagel i ögat på staten Israel: vad man än gör, hur mycket våld man än utövar mot både civilbefolkningen och motståndsmän lyckas man inte kväsa den kampvilja och frihetslängtan som bubblar här. Inte ens när man förstör elnät, avloppssystem och gator. Inte ens när man skjuter tårgas på sjukhuset. Inte ens när en prickskytt tar livet av en av arabvärldens mest kända journalister Shireen Abu Akleh.
De som denna gång tagit till vapen är alla unga män, knappt födda innan den förra invasionen 2002. Trötta på livet under ockupation, de palestinska fraktionernas tröghet och den palestinska myndighetens medlöperi har de sedan en tid bildat fria motståndsgrupper. Med knapp någon militär utbildning och iklädda mjukisbyxor, t-tröjor och rånarluvor har de stått emot ockupationsmakten, men också de egna ledarna. När den palestinska myndighetens representanter dök upp för begravningsceremonier i Jenin buades de ut med ropen ”barra, barra”, ”stick, stick”.
Kanske är den tredje intifadan i sin linda. Så länge ockupationen fortgår och blir våldsammare, och så länge att bosättningarna blir fler och större har palestinier inget annat val än att försöka skaka av sig ockupanterna. Har man inget kvar att förlora är motstånd enda sättet att andas. Skulle inte du gjort detsamma?
