Damfotbollen får aldrig bli som herrfotbollen
Jag älskar allt som kombinerar sporten fotboll med könet tjej
Vi brukade skämta om att alla knubbiga tjejer som spelade fotboll när de var små oftast spelade back. Jag vet att det är sant eftersom jag själv var knubbig och spelade back i fotbollslaget. Jag slutade när stämningen blev för hård. Av ren självbevarelsedrift. Men jag hann ändå spela i så många år att jag fortfarande kan längta efter att ramla. Efter ett riktigt fett skrapsår från en gropig gräsmatta, ett blåmärke, en lårkaka. En armbåge i bröstet bara för att förstå att man har sådana. Bröst!
Den rena okonstlade glädjen av att vinna, den ännu renare sorgen när man förlorade.
Kanske är det bara barndomen som gör sig påmind under morgnarna när Sveriges damlandslag gör succé i Australien och Nya Zeeland. Eller så är det något annat. Något som inte handlar om mig och mina erfarenheter. En slags emotionell energi som frigörs av att det är kvinnor som gör något som män alltid gjort – fast bättre. Det känns som åtrå men jag tror att det är att förväxla en stark känsla med en annan.
Den här sommaren älskar jag dem allihop. Jag älskar allt som kombinerar sporten fotboll, med könet tjej.
Jag älskar Asllani och Rolfö. Framför allt älskar jag Mušović, som själv berättat hur hon kämpat mot människor som ifrågasatt hennes självklara plats på planen. Jag älskar allt som Johanna Frändén skriver och jag älskar damlandslaget på Instagram. Jag scrollar febrilt för att se hur de firar efter framgångarna, förvandlas till en morsa som kommenterar med röda hjärtan på varenda liten bild. Jag vill begravas i deras glädje, i deras gemenskap, får sedan ångest i flera dagar när de förlorar. Sörjer på ett sätt som gör mina nära oroliga.
Fränden skrev i Sportbladet (11/8) att damfotbollen genomgått ett paradigmskifte. På bara tio år har villkoren förändrats och förbättrats rejält. Samtidigt hinner spanjorskorna knappt lyfta upp pokalen innan all uppmärksamhet riktas mot spanska fotbollsförbundets president, Luis Rubiales, som i klassisk vinnaranda tar sig mellan benen och tvångskysser spelaren Jenni Hermoso efter att de säkrat guldet.
Den sporten är ointressant och känslokall. Hård och pengastyrd. Tafatt och aggressiv
Hon skriver i sitt officiella uttalande att den här typen av incidenter följer en lång rad av liknande situationer som varit en del av lagets vardag i flera år. På tio år har förändringen inte hunnit cementeras. För tio år sedan hade både de svenska och spanska fotbollsspelarna hunnit växa upp in i en fotbollsvärld med usla villkor för kvinnor. Sporten är samhället i komprimerad form och därför är det lika mycket av en motståndshandling att inta planen, som att lämna den.
Eric Rosén skrev att han inte ville se några makthavare som pliktskyldigt delade hejarop på sociala medier för att visa sin solidaritet med damfotbollen, samt att sporten nu genomgått en professionalisering som likställer damfotboll med herrfotboll. De kvinnliga fotbollsspelarna behöver ingen positiv särbehandling eller några silkesvantar. De behöver bli betraktade på samma sätt som manliga fotbollsspelare, spela på samma villkor, på samma planer och med samma regler. Det är så jämställdhet funkar.
Men jag hoppas att damfotbollen aldrig blir som herrfotbollen. Den sporten är ointressant och känslokall. Hård och pengastyrd. Tafatt och aggressiv. “Kill-VM är en korrupt shitshow”, skriver Rosén. Om damfotbollen stöps i samma form skulle den inte längre vara något att ha.
Jag menar inte att kvinnliga fotbollsspelare ska hållas borta från den kommersialiserade delen av fotboll bara för att positionen som underdog är mer underhållande. Men att damfotbollen är så mycket mer än en sport är det som gör den så spektakulär.
Damfotboll är att vid upprepande tillfälle ta ställning och stå upp för mänskliga värden, att aldrig någonsin flörta med fascistiska ledare. Det är att inte uppsåtligt skada någon. Det är att föda ett barn och sedan vara en del av det lag som rankas bäst i världen av FIFA. Det är att pissa på gubbar som säger att tjejer inte kan.
Jag ber om ursäkt för feminism som är 100 år gammal och för fetischering av kvinnlighet. Jag förstår att kvinnliga fotbollsspelare kanske bara vill sparka boll och lyssna på E-type, men så länge manliga ledare kysser spelare kommer så inte vara fallet. I damfotbollen finns inte bara två mål en boll och elva spelare på plan. Där finns blod, svett och tårar som består av helt andra saker än när män blöder, svettas och gråter.
Eller så är det bara jag som tillskriver dem den egenskapen för att damfotbollen väcker något hos en knubbig mittback som mig. En ren glädje och en okonstlad sorg.
