SUSANNA PERSSON ÖSTE /TT

Svensk folkbildning under attack

Varför börjar terrorforskaren Magnus Ranstorp plötsligt prata om folkbildning?
Och varför använder han sig av källmaterial som är omöjligt att följa upp?

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Elina Pahnke

“En individ med lång bakgrund inom studieförbunden bedömer att omkring 60 procent av studieförbundens totala verksamhet är fusk.”

Den 20 februari publicerar DN ett inlägg från terrorforskaren Magnus Ranstorp. Bakom debattartikeln står också Aje Carlbom, biträdande professor på Malmö universitet, och Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan.

De menar att djupt bekymrade insiders har kontaktat dem och berättat om oegentligheter.

Debattartikeln är vältajmad. Tre dagar senare ska Göteborgs stad ta ställning till om det muslimska studieförbundet Ibn Rushd ska fortsätta att få volym- och målgruppsbidrag.

Det är inte första gången Magnus Ranstorp larmar om farorna med folkbildning i allmänhet, och Ibn Rushd i synnerhet.

I höstas skrev han i Expressen att Ibn Rushd har tydliga kopplingar till Muslimska brödraskapet. Året innan skriver han att studieförbundet hoppas “kunna bygga upp ett islamiskt ’parallellsamhälle’ som ska finnas i Sverige, men vid sidan av majoritetssamhället”. I SvD:s podcast Ledarredaktionen säger han i ett samtal med Ivar Arpi att “bidragskranen är vidöppen”.

Men när han den 20 februari skriver en debattartikel i DN är han alltså mer konkret: 60 procent av studieförbundssverige fuskar.

Och han berättar om hur han vet det: två personer har sagt det till honom.

Ingen övrig forskning framkommer i artikeln. Ändå skriver han under med sin forskartitel: docent vid Försvarshögskolan, där han arbetar som terrorforskare.

Det är som sådan han under de senaste åren figurerat som expert i svenska medier.

Under det senaste decenniet har han konsekvent krävt att det muslimska civilsamhället måste granskas. Men varför börjar terrorforskaren plötsligt prata om folkbildning? Och är det första gången han använder sig av källmaterial som är omöjligt att följa upp?

Erik Amnås rapport riktar kritik mot Ibd Rushd, men landar i slutsatsen att statsbidragen inte använts felaktigt.

Den svenska folkbildningens syfte är att låta vuxna utbilda sig på sina egna villkor och har historiskt varit ett sätt att kunna driva frågor kring bland annat kvinnors rösträtt eller religionsfrihet. Varje år deltar över en miljon människor i studieförbundens verksamhet.

Ibn Rushd är ett av tio studieförbund som får statsbidrag av Folkbildningsrådet.

Ibn Rushd vänder sig till svenska muslimer och anordnar bland annat språkkurser, föreläsningar och kulturarrangemang. De har beskyllts för att ha kopplingar till Muslimska brödraskapet och för att fiffla med pengar. 2019 beställer Folkbildningsrådet en utredning av Ibn Rushd.

Resultatet presenteras i Erik Amnås rapport När tilliten prövas – som kommer fram till att statsbidragen inte har använts felaktigt och att det inte finns några organisatoriska kopplingar till Muslimska brödraskapet. Han kritiserar samtidigt att Ibn Rushd undvikit att bemöta vissa ämnen, som homofobi och antisemitism.

Ibn Rushd tar fram en åtgärdsplan men anklagelserna fortsätter på debattsidor, med Magnus Ranstorp som främsta kritiker. Nu lägger han sig också i studiecirklarnas innehåll. Terrorforskaren kritiserar att de håller kurser i arabiska och islam. De borde hålla kurser i svenska i stället, skriver Ranstorp.

Snart plockas debattinläggen upp och refereras till som forskning.

Den 5 oktober 2020 läggs en motion från Moderaterna fram i riksdagen. De vill frånta Folkbildningsrådet uppdraget att betala ut statsbidrag till studieförbundsverksamhet för att förhindra “att pengar betalas ut till organisationer vars egentliga syfte är att underminera och motarbeta vårt demokratiska samhällsskick”. Det enda studieförbundet som nämns är Ibn Rushd. Enligt Moderaterna finns befogad kritik mot studieförbundet, som fastslagits av välrenommerade forskare som är specialister inom dessa områden. De refererar till Magnus Ranstorp. Samtidigt väljer Göteborgs stad att gå på Ranstorps linje om att det finns tvivelaktigheter i studieförbundet. De beställer ytterligare granskningar av Ibn Rushds ekonomi och alla deras samverkansföreningar.

Alve Högman, Ibn Rushds förbundschef, har med oro följt hur Magnus Ranstorp har kommit att betraktas som sanningssägare i folkbildningsdebatten.
– I det svenska samhället, vilket är bra, förlitar vi oss mycket på forskning, och den är viktig för politiska beslut. Så när han utger sig för att vara forskare inom det här området blir han också en utgångspunkt för de politiska besluten. Men jag har aldrig sett honom forska om folkbildning eller ens det muslimska civilsamhället, säger Alve Högman.

Magnus Ranstorps akademiska karriär började vid St Andrews-universitet i Skottland, där han skrev en avhandling om Hizbollah, en nationalistisk och shiamuslimsk organisation i Libanon. Under tidigt 2000-tal börjar han figurera i BBC och CNN, där han kommenterar terrorattacken mot World trade center, med utgångspunkt i sin kunskap om al-Qaida.

Innan 11 september 2001 var terrorstudier ett smalt akademiskt fält, som i Europa associerades med separatiströrelser som ETA eller IRA. Men under det tidiga 2000-talet börjar allt fler sätta likhetstecken mellan terrorism och islamism.

Det är vid den här tiden Försvarshögskolan lägger till terrorforskning som ett av sina fokusområden. 2005 knyts Magnus Ranstorp till Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, CATS, som forskningschef. Han blir frontfigur för ett skifte i synen på vem som är terrorist. Han talar allt mer sällan om islamister i Mellanöstern utan hävdar att hotet finns mitt ibland oss – i utanförskapsområden, skolor och studieförbund.

Men vilken forskning har han egentligen bedrivit som motiverar den här överföringen av expertis?

“Rosengårdsrapporten (2009) varnade tidigt för radikalisering och terrorhot. Få ville lyssna. Förlorade år”, skriver Magnus Ranstorp på Twitter i januari i år, över ett decennium efter att Ranstorp tillsammans med forskarassistent Josefine dos Santos släppte den så kallade Rosengårdsrapporten.

Varför ville ingen lyssna på deras slutsatser då?

Enligt Ranstorp själv på grund av de “akademiska vänsterförnekarna”.

Rapporten var resultatet av ett uppdrag som lades ut av regeringen på Försvarshögskolan två år tidigare. Den 28 januari 2009 blir den offentlig, när den överlämnas till dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni.

Två dagar tidigare, den 26 januari 2009, har papperstuggen på Försvarshögskolan startat. Pappersstrimlorna, utspottade till oigenkännlighet, består av källmaterialet till rapporten.

Kvar finns bara påståenden.

Slutsatserna, om att socialarbetare och muslimska kvinnor trakasseras av ”åsiktskontrollanter”, får många att lyfta på ögonbrynen. Det anonyma källunderlaget tycks skevt, analysvärdet svagt.

En av kritikerna är Leif Stenberg, vid den här tiden professor i islamologi på Centrum för mellanösternstudier vid Lunds universitet.

– Hela rapporten bygger på en metod där man gör en prognos för framtiden, men man fullföljer inte metoden. Rapporten refererar till ett närmare 30-tal olika respondenter, från polis, skola, sociala myndigheter, varav ingen kan uppfattas som muslim. Varför gör man en poäng av att välja en metod där man inte frågar dem man skriver om? Det är för mig ofattbart, säger Leif Stenberg, som i dag arbetar vid Aga Khan University i London.

Eftersom Stenberg uppfattar flera oklarheter, både i tillvägagångssätt och resultat, bestämmer han sig strax efter att rapporten offentliggjorts för att själv begära ut källmaterialet och följa upp hur intervjuerna gått till.

– Den här rapporten hade ju ett slags vetenskapliga ambitioner och skulle vara en kunskapsöversikt som skulle kunna ge förslag på förebyggande insatser. Då menar jag att det är oerhört viktigt att det ska finnas källhänvisningar, man ska kunna följa resonemangen, säger Leif Stenberg.

Det finns bara ett problem. Källmaterialet har förstörts.

I den granskning som Justitieombudsmannen senare ska göra hävdar Försvarshögskolans Lars Nicander att syftet var att bevara intervjupersonernas anonymitet. Men enligt JO kan inte Försvarshögskolan själv ta det beslutet, eftersom materialet var av ”sådan karaktär att det fanns ett starkt intresse av att det bevarades”. JO avslutar: “Sammanfattningsvis är jag mycket kritisk till Försvarshögskolans handläggning av saken”.

Kritik mot rapporten kommer också från andra håll. Dåvarande generaldirektör för Säkerhetspolisen Anders Danielsson poängterade i Sveriges radios Lördagsintervjun att “brott bekämpar man inte med grova generaliseringar”, och menade att bilden var överdriven.

Trots att rapporten ifrågasätts av JO, forskarvärlden och säkerhetspolisen är det nu Magnus Ranstorp bereds plats i svenska medier på riktigt.

Magnus Ranstorp deltar på Folk och Försvar i januari 2021.

Under 10-talet syns Magnus Ranstorp allt oftare expert i medier. Nu är han dessutom också rådgivare i EU:s arbete mot radikalisering och expert vid svenska Center mot våldsbejakande extremism. Han utbildar polis, socialtjänst och skola i frågor som rör islamistisk extremism.

När en bomb smäller av i Oslo 2011 ringer NRK Ranstorp, som tvärsäkert hävdar att “angreppets omfång tyder på att al-Qaida ligger bakom”. Senare ska gärningsmannen fortsätta till Utöya och utklädd till polis mörda 69 personer. Magnus Ranstorp ändrar sig då. I DN kallar han dådet extremt mystiskt.

Det mediala förtroendet för Ranstorp rubbas inte. Tvärtom. I en översyn av arbetet mot våldsbejakande extremism från Segerstedtinstitutet från 2016 nämner rapportförfattaren Marcus Herz att två forskare under den här tiden dominerar medierna när det kommer till frågor om extremism. Båda heter Magnus, och båda är eller har tidigare varit verksamma vid Försvarshögskolan. Förutom Ranstorp handlar det om forskaren Magnus Norell.

– Det var något som skavde med att de här teorierna kom från säkerhetspolitiskt håll. Det kan mycket väl vara så att man har kunskap om terrorgrupper, men här blev det en nivåförskjutning mellan vad man har gjort eller har kunskap om, och vad man sedan använde den till, säger Marcus Herz.

Ju mer Ranstorp förekommer i svenska medier, desto mer tycks han anses vara expert på islam i allmänhet. Kanske är det därför ingen höjer ögonbrynen när han i juni 2017 får uppdraget att göra en studie om salafism.

Utgångspunkten för studien är att undersöka “påverkan från salafistiska och salafist-jihaditiska miljöer i Sverige samt relationen dem emellan”.

Arun Kundnani är professor på New York University och forskat på terrorism, extremism och antiterrorlagstiftning i Europa och USA. Han har varit expertvittne i terrorrättegångar och skrivit två böcker på ämnet. Han har läst studien, och menar att det finns tvivelaktigheter redan i premisserna för den.

– Rapporten säger att “alla salafister inte är jihadister, men att alla jihadister är salafister” och att den salafistiska ideologin är en språngbräda till våld. Men man presenterar inga sådana bevis, säger Arun Kundnani.

Precis som i Rosengårdsrapporten har Magnus Ranstorp valt att undersöka de salafistiska miljöerna genom att vända sig till myndighetspersoner. Här finns knappt några intervjuer med personer som själva identifierar sig som salafister.

– En studie som menar sig undersöka komplexa ideologiska och kulturella processer inom ett community kan inte göra det om det mesta av det empiriska materialet är intervjuer med representanter från olika myndigheter. Det är inte en undersökning av gruppen, utan av hur den är felaktigt representerad i en offentlig diskurs, menar professorn.

Intervjupersonerna målar upp en oroväckande bild av salafisternas inflytande på sin omgivning; ”I Sverige kan man välja bort att integreras” och ”det är den gröna boken och inte den blå som gäller för dem”. Men deras citat undersöks aldrig vidare. En representant från Borås kommun påstår att ”shariapoliser” knackar dörr i kommunen och slår fast bland annat vilken klädsel som gäller. Av källförteckningen framgår att Informanten vet att detta ägt rum, men inte hur utbrett det varit. Försök har gjorts att kartlägga vem eller vilka som ligger bakom kontrollen, men det är svårt att få folk att vittna då de enligt polisen i Borås är livrädda”.

Intervjupersonernas utlåtanden leder i sin tur fram till studiens slutsatser: Salafismen går inte att helt separera från våldsam jihadism. Myndighetspersonalens påståenden underbyggs med hjälp av studiens textmaterial. Det består till stor del består av ledartexter, artiklar på högersajter som Timbro och blogginlägg. En källa som det refereras flitigt till är Per Gudmundsons blogg. En blogg som Gudmundson själv beskriver som en utblick ”seen through a drunken haze”.

En av studiens få akademiska källor, Lorenzo Vidino, har i forskningsprojektet Bridge på Georgetown University anklagats för att hänge sig åt islamofobiska konspirationsteorier. Det förekommer också källor, till exempelvis regeringen, som vid en första anblick ser seriösa ut, men som är döda länkar och inte leder någonstans.

Leif Stenberg, som kritiserade Rosengårdsrapporten, kallar salafiststudien “ett sammelsurium av källor och påståenden”.

– Det är en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem. De hade inte kommit undan med det här någon annans. Han skulle inte fått många pengar om han lämnade in ett försök med en sån ansökan till en vetenskaplig anslagsgivare. Aldrig, säger Leif Stenberg.

Den som granskar Magnus Ranstorps uttalanden kommer snabbt se att de inte återspeglas i hans forskargärning. Han skriver rapporter, är redaktör för böcker och författar förord. Men hur mycket egen empiri har han egentligen tagit fram? De senaste sju åren har Magnus Ranstorp, enligt en sökning i det digitala vetenskapliga arkivet, bara publicerat en artikel som blivit peer reviewed, alltså vetenskapligt granskad, och då som medförfattare bland flera andra.

För två år sedan utvärderade Myndigheten för samhällskydd och beredskap Magnus Ranstorps arbetsplats. “Jag noterar att de ledande forskarna inom CATS inte är särskilt aktiva när det gäller publicering i högt rankade vetenskapliga tidskrifter. Genom att studera Google Scholar finner jag att deras vetenskapliga arbeten inte citeras i den omfattning man kan och kanske bör förvänta sig”, vidhåller rapportförfattaren.

I januari i år bjuds Magnus Ranstorp in till Folk och försvars årliga konferens. Där medverkar också Sveriges mest namnkunniga personer inom säkerhetspolitik.

Ranstorp talar om studieförbunden.

På hans powerpoint går att läsa: “Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Inför Sveriges mäktigaste politiker påstår forskaren att Muslimska brödraskapet styr svensk folkbildning, trots att Folkbildningsrådets granskning visat att det inte stämmer. Ranstorp, vars expertis inte ligger i utbildningsfrågor, avslutar sin presentation med en rad politiska förslag om hur folkbildningen ska begränsas. På hans presentation går att läsa: “Översyn om etniska/kulturella föreningar ska vara bidragsberättigade då de riskerar att motverka integration och bidra till segregation”.

Och politikerna lyssnar.

I början av mars lägger Moderaterna ett förslag. De vill sluta ge offentliga medel till “etniska föreningar”. Ungefär samtidigt, den 23 februari, avslår Göteborgs stad bidraget till Ibn Rushd.

En terrorforskare som aldrig har forskat på folkbildning har blivit vägledande för den svenska folkbildningspolitiken.

– Att man kan nedmontera en 150-årig tradition med en tyckare som Ranstorp och några politiker. Det, om något, är en fara för demokratin, säger Ibn Rushd förbundsordförande Alve Högman.

Magnus Ranstorp har avböjt att kommentera de frågor som ställts till honom inför artikeln men meddelat att han återkommer i en replik.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Elin Wieslander
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET