”Vi vill inte att Israel ska tala i vårt namn”
Vi är svenska judar eller har judisk bakgrund och tar strid mot ockupationspolitiken
Det eskalerande våldet i Israel och Palestina har under de senaste veckorna debatterats intensivt i Sverige. I de diskussioner som förts i de största tidningarna kan man urskilja två tendenser som delvis hänger samman.
Å ena sidan har svensk-judiska debattörer, som i grunden sympatiserar med Israel, uttryckt sig i generaliserande termer om ”det judiska folket” eller ”vi judar”. Å andra sidan har forskare och opinionsbildare försökt att framställa kritik av Israel och diskussioner om konfliktens koloniala dimensioner som uttryck för antisemitism.
Vi som skriver detta är svenska judar eller har judisk bakgrund. Vi fördömer såväl Israels ockupationspolitik som Hamas terrorattack. Vi eftersträvar en fredlig lösning där israeler och palestinier kan leva sida vid sida med samma rättigheter och villkor.
Vi vill med denna text klargöra två saker.
För det första finns inget enhetligt judiskt folk som tycker samma sak eller har identiska erfarenheter. Särskilt inte när det gäller staten Israels politik. Det finns många judar som aldrig har varit i Israel eller har några personliga kopplingar dit. Många – inklusive vi själva – tar avstånd från den israeliska ockupationspolitiken och förtrycket av palestinierna.
Vi vill inte att Israel ska tala i vårt namn. På så sätt står vi på samma sida som de judiska grupper världen över som engagerar sig mot ockupationspolitiken. Israeliska B’Tselem, svenska Judar för israelisk-palestinsk fred och amerikanska Not in My Name och Jewish Voice for Peace är några av dessa.
För det andra är kritik av staten Israel inte samma sak som antisemitism. Att fördöma Israels ockupationspolitik och etniska rensning av palestinier innebär inte att man avskyr judar. Att ifrågasätta det medieklimat som rättfärdigar dödandet av civila i Gaza är inte antisemitiskt, utom för dem som tror att solidaritet med palestinier bottnar i ett hat mot judar. Utnyttjandet av begreppet antisemitism för att diskvalificera legitim kritik av Israel bidrar enbart till att ge landet carte blanche i sina övertramp mot internationell rätt.
Det som förenar de två tendenserna är att de döljer vad konflikten i Israel och Palestina i grunden handlar om. Fokuset på etnicitet och religiös tillhörighet gör att konflikten framstår som en kamp mellan judar och muslimer. Växande antisemitism och islamofobi i Sverige och utomlands är ett allvarligt problem. Men i grunden är det här inte ett krig mellan religiösa grupper, utan en nationell konflikt mellan den israeliska staten och det palestinska folk som saknar en egen stat. Att inte tillgodose det palestinska folkets rätt till den säkerhet, trygghet och frihet som vi önskar alla israeler kan enbart leda till en fortsättning av den senaste tidens våld.
Att påpeka allt detta är inte att ge uttryck för antisemitism. Det är att erkänna den snart 80-åriga historien av fördrivning, ockupation och våld som har lett fram till den senaste månadens avskyvärda händelser, vilka givetvis måste fördömas oavsett vilken sida som utfört dem.
Det är också ett nödvändigt steg i att hejda den hittills blodigaste våldsspiralen i Israels historia och på sikt uppnå en fredlig samexistens mellan de två folken. Oavsett om vi vill det eller inte har Israel och Palestina ett gemensamt öde.
Henry Ascher
Anna Bartfai
Emma Bartfai
Sara Bartfai
Colette Benyamine
Daniel Bergman
Nina Bergman
Olof Bortz
Casia Bromberg
Damian Migueles Chazarreta
Ilan Cohen
Erland Rappaport Edberg
Anja Emsheimer
Dror Feiler
Staffan Granér
Sara Hellström
Dan Israel
Sergej Israel
Liv Levin
Alexandra Loonin
Dalia Malinsky
Taliah Pollack
Leandro Schclarek Mulinari
Paulina Sokolow
Jakub Srebro
Jonatan Stanczak
Max Waltman
Michal Wiksten
