Med Finkan AB kan det här göra dig riktigt rik

Av Eric Rosén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk kriminalvård går igenom en historisk förändring och en expansion som saknar motstycke. Sverige kommer att bli ett av de länder i Europa med högst andel fångar. Tillsammans med Turkiet kommer vi ha flest inlåsta i häkten och fängelser per capita. Eric Rosén försöker i två texter ta reda på vad det innebär.

Utbildning och bra behandling är avgörande för att de som sitter i fängelse ska kunna etablera sig i samhället igen. Och elektroniska fotbojor måste ersätta fängelse för många, annars räcker inte anstalterna till. Två slutsatser från den artikel om kriminalvården jag skrev tidigare i veckan, men ingenting som märks eller hörs i den politiska debatten om kriminalitet och brottsbekämpning.

I stället debatteras straffmyndighetsålder och livstidsstraff för barn, och regeringen lovar rekordsnabb utbyggnad av anstalter. Eftersom det är omöjligt att expandera i den takt som krävs finns idéer om att hyra fängelseplatser i andra länder.

Ett annat förslag som har dykt upp igen är att privatisera delar av kriminalvården.

Det är egentligen inget nytt.

Fredrik Reinfeldt (M) föreslog 2001, och Beatrice Ask (M) ansåg 2007, att privata fängelser vore en bra lösning på kriminalvårdens platsbrist. Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson för Folkpartiet på den tiden, i dag partiledare för Liberalerna, opponerade sig. Han beskrev själva idén om privata fängelser som ”medeltid”.

När John Norell i somras, på Svenska Dagbladets ledarsida, argumenterade för privata fängelser var det få som protesterade. ”Ett alternativ skulle kunna vara privata alternativ liknande de som finns i andra länder. Att tillåta andra aktörer än staten att bygga och driva fängelser”, skrev Norell.

Stefan Stern, som jobbar både för Ax:son Johnsons investmentbolag och för Wallenberg-sfären, hakade på under hösten. Den tidigare toppsossen är sen många år en stridbar lobbyröst för välfärdskapitalismen och skrev på högertankesmedjan Timbros sajt att ”privat drivna fängelser kan säkerställa en snabb utbyggnad av antalet fängelseplatser”.

Högern har alltid varit och är fortsatt ständigt sugen på att släppa in privata bolag i välfärd och myndighetsutövning. Det beror förstås på att det finns så mycket pengar att tjäna. Byggbolaget Skanska hör till dem som har uttryckt intresse för att få driva privata fängelser i Sverige.

I Staffan Juléns dokumentär ”Staten och Kapitalet” (2018) samtalar Peje Emilsson och Daniel Suhonen om den lönsamma privata välfärden, och hur högern vunnit den ideologiska kampen i och med att skolan och vården sedan länge sålts ut.

Emilsson, som först bidragit till privatiseringsvågen genom sin mångåriga lobbyverksamhet och sedan blivit miljardär på samma privatiseringar – bland annat på friskolemarknaden – får av Suhonen frågan vilken nästa välfärdsmarknad att bli rik på är. Emilsson svarar utan betänketid.
– Du kan hjälpa mig att starta privata fängelser.

När jag frågar Martin Lardén, chef för Kriminalvårdens behandlingsverksamhet, undviker han att uttrycka en egen åsikt om privatiseringar. I stället försöker han beskriva hur det i så fall kommer att gå till.
– Det beror på vad man köper in. När det gäller privata delar har det funnits i England, och de har delat upp det så att en nationell frivård styrd av staten tar hand om de mer besvärliga, och en privat frivård som tar hand om andra. De med störst behov av säkerhetsarrangemang blir kvar i det statliga, och man öppnar för privata alternativ för de med mindre säkerhetsbehov.

Frivård – det är den delen av kriminalvården som äger rum utanför fängelserna. Då handlar det om övervakning av villkorligt frigivna, de med skyddstillsyn, samhällstjänst eller ungdomsövervakning. Men också om de som avtjänar straff med elektronisk fotboja. Det är på dessa områden Lardén ser att de privata aktörerna först kan komma in och ta över delar av verksamheten.

Är det något Sverige varit världsbäst på de senaste decennierna är det avregleringar, privatiseringar och marknadslösningar. Så har vi hanterat skola, hemtjänst, sjukvård och assistans, för att nämna något.

När staten inte klarar att leverera den kapacitetsökning som krävs inom kriminalvården står privata aktörer redo med löften om snabba, kostnadseffektiva och trygga lösningar. Löften som inte kommer att infrias, lika lite som marknadstänket gjort skolan bättre. Men många kommer ändå att se detta som det enda alternativet, eftersom vi måste lösa problemet med platsbrist. Ett argument vi kommer att höra är att det åtminstone är bättre och mer rättssäkert än att hyra fängelseplatser i ett annat land.

Potentialen, för företagen, i privatisering av kriminalvården är inte bara business fokuserad på att äga eller driva anstalter. Allt som utförs på anstalten går också att kapitalisera på.

”Att bli inlåst är sannolikt inte bra för din hälsa men det är en ’fantastisk, fantastisk’ affär för den blomstrande privata industrin som levererar läkare och sjuksköterskor till fängelser.” Så inleds ett reportage i Guardian, från 2016, där en rad vinstdrivande inslag i den amerikanska kriminalvården beskrivs. USA har länge stuckit ut på området. Både för att de, jämsides med bland andra Rwanda och Turkmenistan, sätter högst andel av befolkningen i fängelse i världen – men också för att fängelseindustrin är en enorm business för privata företag. Så många tjänar så mycket på att långa fängelsestraff döms ut med hög frekvens. Ett USA där färre sitter inne, eller där man inte döms till lika mångårig inlåsning, skulle innebära sämre vinstmarginaler för en rad stora bolag. Guardian kallar det för ”Jail Inc”.

En privatisering av den svenska kriminalvården, eller delar av den, en utveckling mot ett Finkan AB, är mycket sannolik.

Redan i dag används inhyrda läkare några timmar här och där, och hyrsjuksköterskor anlitas vid behov, på svenska fängelser. Även för dem finns en åtminstone hypotetisk vinstpotential när fler spärras in. Men någon marknad att tala om är det inte. Till skillnad från i USA är det normala här att sjuksköterskorna är anställda av kriminalvården – inte av vinstdrivande externa bolag. Räkna med att det där kan förändras, rätt så snart. För en pigg vårdentreprenör är det här en spännande tillväxtmarknad.

Peje Emilsson, Stefan Stern och andra kommer att bedyra att det här kommer att gå bra. De kan inte annat, det finns för mycket att vinna på att ge sig in i branschen.

En annan del av svensk kriminalvård där det finns potential att casha in är sysselsättning och produktion. De som sitter i fängelse ska erbjudas möjligheten att jobba, för att förberedas för ett normalt liv utanför anstalten och lära sig sånt de kan ha nytta av på arbetsmarknaden. När jag pratar med personer som suttit inne de senaste åren, och deras anhöriga, är de inte imponerade av arbetsuppgifterna, som ofta beskrivs som helt meningslösa. Men det finns också anstalter som driver tvätterier, som Skogome, och jordbruk, som Svartsjö. Då är kunderna privata företag som till exempel hotell eller mejerier. Lönen för internerna är 13 kronor i timmen. Det finns viss kritik mot de här verksamheterna, som handlar om att de konkurrerar med privata företag utanför murarna, som betalar riktiga löner. Det är dock inte vinstdrivande verksamhet anstalterna ägnar sig åt, och de har sysselsättning – inte effektivitet eller lönsamhet – som sitt huvudmål.

En privatisering av fängelsemarknaden kommer att leda till något helt annat. Ett privat fängelse kan göra stora vinster på den produktion där internerna levererar riktigt billig arbetskraft.

Non-profit-organisationen ”Worth rises” i USA har en databas som kartlägger bolagen som tjänar pengar på den amerikanska fängelseindustrin. 2020 listade de inte mindre än 4 100 bolag som lever gott på att USA låser in så många som möjligt så länge som möjligt. Och privata fängelser har, i sina avtal, garantier från delstaterna om att flödet av fångar ska hållas på en konstant hög nivå, så att lönsamheten garanteras. Dessutom är den amerikanska motsvarigheten till frivården (”work release”) inte sällan kopplad till krav på den dömde att arbeta för vinstdrivande företag, ibland utan lön, som en del av sitt straff. Jobbar du inte gratis för ett privat bolag – då åker du in igen, helt enkelt.

Ovan nämnda exempel är små detaljer i ett i sin helhet vansinnigt och omänskligt amerikanskt system för kriminalvården. Det har rättvist beskrivits som legaliserat slaveri.

Sverige kommer inte att gå så långt, det kommer inte att bli så illa.

Men.

Vi kommer att genomföra förändringar av den svenska kriminalvården som likafullt får oerhörda och fruktansvärda konsekvenser. Vi kommer att se en utveckling mot en allt mer privatiserad fängelsemarknad. Sverige kommer att bli ett land som sticker ut internationellt sett till hur stor andel av befolkningen som sitter inlåst. I alla fall om detta inte blir en politisk fråga där privatiseringsivrarna möter motstånd.

Vi har redan många gånger fått kritik för situationen i Sveriges häkten, bland annat av Europarådets särskilda kommitté mot tortyr, och av FN:s tortyrkommitté. Vi är på väg, med stadig kurs, mot något väsentligt värre.

I dag finns få röster som beskriver kriminella och inlåsta ens som människor med rättigheter eller potential. Det kommer att spela roll för hur de behandlas i morgon, om fem år och om tio år. De bolag som ger sig in i fängelseindustrin kommer att tjäna mer pengar ju mindre vi ser internerna som individer, som syskon eller föräldrar eller barn, som samhällsmedborgare.

De företag som ger sig in på marknaden kommer att ha större return on investment om väldigt många sitter på kåken.

Inom Kriminalvården finns fortfarande många som ser privata fängelser som ett hot, som något dåligt och farligt. Hällbyanstaltens anstaltschef Peter Kjellin är en av dem:
– Jag tycker inte om privat sjukvård. Jag tycker inte om privata skolor. Vissa delar är våra gemensamma. Och att bedriva privata fängelser, det bygger ju på något sätt på en grund att du ska få lönsamhet. Det är fel grund för att bedriva vård. Jag gillar inte det och jag tror inte på det, säger han och fortsätter:

– Jag företräder en myndighet. Jag är faktiskt stolt över att företräda en myndighet. Jag tycker det är någonting viktigt. För en myndighet står ju för någonting som är gemensamt.

Hade du kunnat vara anstaltschef för ett privat fängelse?
– Nej.