MP blandar ihop demokrati med kultur
Åsa Linderborg om ett problematiskt kulturprogram
Det politiskt korrekta Sverige har nåt som andra inte har: världens högsta jämställdhet, samma rättigheter oavsett vem man älskar, och ja, vi har till och med en svart kulturminister.
Trots detta har vi fördomar och strukturella orättvisor som måste motarbetas. Frågan är bara om det är kulturpolitikens uppgift att göra det.
Förr handlade kulturpolitiken om vilka grupper som skulle nås av kulturen. Nu handlar kulturpolitiken om vilka grupper som ska få utöva kultur och vilka grupper kulturen ska handla om. I alla fall om MP:s förslag till kulturpolitiskt program ska gälla. Identitet och representativitet är de teoretiska perspektiv som allt ska silas igenom. Alla måste tänka etnicitet, kön och sexualitet (klass är inte lika viktigt), dessutom på ”rätt” sätt.
Detta skälls nu för att vara ”vänsterpolitik”, men det är så långt ifrån en vänstersinnad kultursyn man kan komma. Vänsterns credo är att motarbeta alla maktstrukturer, men vänstern får samtidigt aldrig tumma på kravet att kulturen ska tänka kritiskt – kring allt. Kulturen ska stå så fri som möjligt.
Återigen blandar MP ihop demokrati med kultur. Frågan om representation är demokratiministerns bord, medan kulturministerns uppgift måste vara att undanröja allt som kan likna politiska påbud för konsten. Alice Bah Kuhnke har redan visat att dessa roller inte går att förena i ett och samma ämbete.
Därför skrämmer idén att slå samman kulturdepartementet med utbildningsdepartementet, då även kulturinstitutionerna riskerar betraktas som uppfostringsanstalter.
MP håller ett finger i luften och känner vart det blåser. Vem som trampar vindmaskinen är svårt att riktigt förstå, men blåsten har i alla fall nått public service. I vintras efterlyste SVT manus som riktade sig till unga kvinnor. Ett slags smygkommersialisering – de får inte fly till TV4!
I dagarna bjöd samma SVT in till en pitchtävling där alla manus ska vara normbrytande i frågor om ”ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsnedsättning, livsåskådning och tro, och regional spegling”. Nu är det öppen politisering som gäller. Så blir kampen mot det inskränkta sin egen inskränkta skrattspegel.
Men skattefinansierad kultur, ska inte den spegla samhället som det ser ut, det vill säga representativt? Jo, men det blir djupt obehagligt när goda avsikter förvandlas till ideologiska tvångströjor. Om kultursektorn behandlar vissa ämnen, och dessutom på ett särskilt sätt, för att få statens gillande.
Identitetspolitiken är problematisk – att den skulle vara underdog i Sverige är självbedrägeri – men den bär också på nödvändiga perspektiv. Om MP får hålla i taktpinnen kan det plötsligt bli en regimkritisk handling att ifrågasätta idén om alla människors lika värde och utrymme. Då riskerar vi en reaktionär backlash som hotar det vi i dag kan vara världsunikt stolta över.
