Vi tuktar och förstör allt som föder oss
Utställningarna ”Landscaping” och ”Trädgården” speglar varandra
Publicerad 2023-09-09
En vän låter sin gräsmatta växa vilt. Runtomkring smyger grannarnas robotgräsklippare, aldrig i vila, alltid med några grässtrån till att tukta, snygga till, avverka. Gräsmattorna runt min väns vildvuxna trädgård är avskyvärt artificiella. Tomma. Platta.
Den mänskliga lusten att tukta naturen är uråldrig, jag törs inte säga hur gammal. Hur som helst går det en linje från romarnas trädgårdar, med svalkande vatten, ordning och reda, till våra dagars parkliv. Från det privata till det allmänna, från rekreation i lyx till alla människors möjlighet.
Driften att pressa in den levande naturen i mänskliga ramar, att göra den till kultur, är bakgrunden till utställningen ”Landscaping” på Uppsala konstmuseum (i samarbete med Gustavianum, Upplandsmuseet och Biotopia). Här finns en konsthistorisk botten – landskapsmåleriet, som växte fram från att vara bakgrund till i första hand bibelmotiv – och en hel del nutida brottande med vad man kan kalla identitetskriser. Vilka är vi när vi röjer fram? När vi förstör det som föder oss? När vi tydligen bara måste objektifiera både djur och växter, pressa in dem i våra projekt?
Bruno Liljefors har en given plats här, som naturskildrare och även med ett självporträtt som jägare. Nedsjunken i en grop, omgiven av ett lätt vattensjukt landskap, sitter konstnären på pass. I tystnad och kanske kontemplation. Trots gevärets presumtiva våld ett rörande självporträtt. Det är något med konstnärens passivitet, även om den betyder att han lyssnar efter bytet. Han kunde lika gärna strunta i att skjuta, han är hemma där han är.
Människan i landskapet är en del av utställningen, en annan är det infångade landskapet där Johanna Karlssons underbara små dioramor tar plats. Landskapet är helt konstgjort, en illusion av natur – ofta en blek vinter- eller tidig vårnatur. Mulen himmel, kala träd. Betraktaren blir en jätte, naturen som i ett tittskåp. När Ann Böttchers minutiöst tecknade granar dyker upp vet vi att naturen, den är svårfångad. Det är idén om granen, det samplade motivet granen som kulturgestalt, som är konstverket här.
Det är som om vi blivit britter.
Överallt går det linjer mellan verken på ”Landscaping”. Eftersom även artefakter från arbete i naturen finns med, blir genomlysningen av relationen människa/natur stundom handgriplig. Försöker man famna för mycket? Kanske det. Men medan vi lyssnar till strängen som brast kan vi också ta del av Peter Johanssons intressanta verk ”Kanon”. Här genomborrar kanonen ett gäng landskapsmålningar av den mer drömska sorten. Kanske blir de kanoniserade, om man får tillåta sig den vitsen. Nationen och försvaret av den har blivit högaktuellt sedan verket skapades 2014, samtidigt som klichéartade uppfattningar om det typiskt svenska vunnit mark.
En annan strid om det typiskt svenska, den svenska kulturkanon och sättet man kan uppfatta ikoniska konstverk på, fördes om Nationalmuseum i samband med nyöppningen för fem år sedan. Nu är museet i stället en plats för krishantering och ekonomisk kris. Och utställningsperioderna blir, liksom på andra ställen, längre och längre. Om den utvecklingen fortsätter har vi snart en sorts semibasutställningar, som hänger i flera år.
En utställning som är långvarig, och en stor satsning är ”Trädgården”. Hos mig väcks förväntningar på några intressanta perspektiv på tuktandet av naturen och kanske förändringen när parkerna blev allmänna. Något sådant bjuds tyvärr inte, utställningen är helt och hållet inom skönhetens ram. Drömmen om den egna täppan, idén att det är trädgårdsodlandet som är lyckan på jorden. Det är som om vi blivit britter.
Nå, det är Nationalmuseum, därför gott om fantastiska verk. Inte bara den Monet-målning som fick bli aktivisternas måltavla (!) i våras. Den skönhetstörstande kan också beundra Uno Åhréns ”Edens lustgård”, eller Paradisskåpet, från 1925. Genom Åhréns arkitektgärning binds den så baktalade modernistiska arkitekturen samman med det gedigna hantverket, drömmen om den orörda naturen med samhällsplaneringen.
”Trädgården” är på något sätt främst en utställning om det urbana, om blicken på den lilla gnutta växtlighet som finns och om drömmen om ett förlorat paradis. För tre år sedan visades utställningen ”Arkadien – ett förlorat paradis”, och ”Trädgården” blir något av en pendang till den. I sin tur speglas, kompletteras och kompliceras den av ”Landscaping” i Uppsala.
