Brittisk debatt är som en parodi
LONDON. Den brittiska omröstningen om EU skulle kunna vara en satir skriven i syfte att häckla idén om folkomröstningar. Om det inte vore så sorgligt alltihop.
I går var det slutdebatt i tv och i morgon öppnar vallokalerna. Debatten är ful, osaklig och personfixerad. Dessutom verkar den som ljuger mest vinna på det.
Som att lämna-sidan i veckan skickade ut en karta till alla hushåll och hotade med hur många invandrare som kommer om Storbritannien stannar i EU. Enligt kartan kommer nästan hela Balkan att bli medlemmar och även Turkiets 77 miljoner invånare. Men även Irak och Syrien är utmärkta.
Lämna-sidan påstår att Storbritannien betalar 350 miljoner pund till EU varje vecka, pengar de i stället vill lägga på sjukvården. Siffran är rakt av påhittad men trots att alla experter påpekar detta fortsätter ledande debattörer att använda den.
– Folk i det här landet är trötta på experter, sa justitieminister Michael Gove från lämna-sidan.
Och hittills har strategin fungerat. Ett problem är att det pågår två olika valrörelser parallellt.
Stanna-sidan vill prata om ekonomin och hur EU:s inre marknad skapar jobb och tillväxt.
Lämna-sidan vill prata om migranter.
– Lämna-sidan har gjort EU till en fråga om invandring. Och invandring är i sin tur en symbol för alla frågor folk är missnöjda med: jobb, bostäder och så vidare, säger Paul Blomfield från Labour, ledamot i parlamentet från Sheffield i norra England som kampanjar för fortsatt EU-medlemskap.
Jag träffar Paul Blomfield i samband med minnesstunden i parlamentet för hans partivän Jo Cox som mördades i förra veckan.
Annars är han inte i London utan hemma i valkretsen och knackar dörr.
– Det blir allt mer en folkomröstning om vilket land vi ska vara.
Mordet på Jo Cox har skakat om Storbritannien och många kritiserar EU-negativa tidningar som Daily Mail och The Sun och högerpopulistiska politiker som Nigel Farage för att ha piskat upp farliga stämningar.
Tidningarna försökte i sin tur framställa mördaren som en ensam galning utan politiska motiv.
Efter att hans kopplingar till nazister avslöjats anklagar de nu i stället vänstern för att politisera mordet.
Folkomröstningen splittrar både höger och vänster.
En drivande kraft för att lämna EU är samma arga vita män som bär upp Donald Trumps kampanj i USA och Jimmie Åkesson i Sverige.
För Labourpartiet står en stor del av de traditionella kärnväljarna i mindre och medelstora städer på spel. Partiets väljarbas är en koalition av progressiv medelklass i London och andra större städer, etniska minoritetsgrupper och vita arbetarklassväljare. Både EU och invandring spränger koalitionen.
– Lite förenklat så är ett bra test, för hur olika väljargrupper resonerar, att fråga vad de tycker om Tony Blair, eller rättare sagt vad de är mest arga på, säger Luke Akehurst, Labour-anknuten bloggare och krönikör.
Väljare i London och personer från etniska minoriteter svarar i regel ”att han startade Irakkriget”.
Den vita arbetarklassen svarar ”att han släppte in polska rörmokare”.
I svaren ryms två väldigt olika visioner av hur människor vill att samhället ska utvecklas och vilka krav de ställer på sina politiska ledare.
Och ungefär där går gränsen i det kulturkrig som nu riskerar att ta över brittisk politik.
I slutskedet av kampanjen har sannolikheten att Storbritannien röstar ja till att stanna i EU ökat. Men kombinationen av invandringsfrågan och en debatt som ställer ”folket” mot ”eliten” blev förödande.
Folkomröstningen har ställt grupper mot varandra och en rasistisk retorik har fått fritt spelrum. Såren kommer att ta många år att läka.
Den största förloraren i morgon är förmodligen tilliten till demokratin.