Vi har inte valt att de ska bestämma
Vilka är det som bestämmer egentligen?
Statsministern, förstås. Partiledarna och riksdagens ledamöter. Representanterna för arbetsmarknadens parter, väl. Toppdirektörerna, kanske.
Gemensamt för de här personerna är att de i någon mån har utsetts eller valts till sina positioner.
Kring varje person som vi tänker oss bestämmer finns det också en krets med okända människor som har makt, men inget mandat. De skriver tal och debattartiklar. De formulerar åsikterna, tänker tankarna, utreder frågorna.
I vår huvudstad finns det nästan 2 000 personer som jobbar med politik på pr-byråer, i fackförbund, intresseorganisationer och tankesmedjor. I regeringskansliet och i riksdagen finns det över 450 tjänstemän som är politiskt anställda.
I nya boken ”Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk politik” närstuderar tre professorer denna växande grupp av informella makthavare.
De policyprofessionella är unga och högutbildade, de är nationalekonomer eller statsvetare från Stockholm och Uppsala. De är flexibla och rörliga, byter jobb med varandra och går lätt från en tjänst i en organisation till en annan, från tankesmedja till regeringskansli till pr-byrå.
Det där sista provocerar, åtminstone mig.
Vad betyder det när samma människor som först tänker ut politiken kring friskolor snart jobbar med påverkansarbete i friskolebranschen? Hur trovärdig är en regering vars forskningspolitik formuleras av personer som alldeles nyligen var lobbyister för multinationella läkemedelsbolag?
Boken visar att många av de policyprofessionella inte lockas av stora pengar eller har onda planer. De tror på något och de brinner för det.
Det är makten som lockar. De policyprofessionella gillar politik och påverkan, men de vill inte ta hänsyn till kongressbeslut, falangstrider och gläfsande politiska reportrar.
En sak framgår med tydlighet i bokens intervjuer: Vill man påverka ses det som enklare att ta en anställning och skapa politikens innehåll än att förnedra sig som något så trist som folkvald politiker.
– Pengar är McMansion i Sarasota som börjar falla sönder efter tio år. Makt är den gamla stenbyggnaden som står i århundraden, säger Kevin Spaceys skrupelfria politiker i Netflixserien ”House of cards”.
Men makt är inte alltid samma sak.
De politiska partierna tappar medlemmar, föreningsdemokratin omförhandlas, det traditionella samarbetena mellan fack, näringsliv och stat har i grunden ändrats.
De policyprofessionella är ett symptom på att spelreglerna för demokratin förändrats. När allt fler makthavare är anställda snarare än valda så påverkar det möjligheterna till ansvarsutkrävande, granskning, representation och öppenhet.
Inget tyder på att de policyprofessionella kommer att bli färre. Inget tyder på att deras inflytande kommer minska.
Vi medborgare måste skaffa oss verktyg för att hantera det.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.