Framtidens stål ska komma från Luleå
En tiondel av Sveriges utsläpp försvinner
I tisdags morse gjorde styrelsen för ståltillverkaren SSAB ett vägval. Företaget kommer att investera drygt 50 miljarder kronor i ett nytt stålverk i Luleå.
Beslutet har legat i luften länge. Det är en del av Hybrit, satsningen på en helt ny metod att rena järnmalmen. Istället för kol från Australien ska vätgas från fossilfri el rensa bort syret ur malmen.
När bygget är färdigt kommer den enorma Masugnen i Svartöstaden att stängas, precis som koksverket ute vid kajen. Istället ska skrot och järnsvamp från Gällivare smältas till fossilfritt stål för fordonsindustrin och alla andra.
Höjer lönsamheten
Det nya stålverket kommer att kunna producera 2,5 miljoner ton stål om året när det står klart 2028. Med dagerns prognoser kommer det att höja lönsamheten, men det mest anmärkningsvärda är att sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp i ett slag försvinner.
Det nya stålverket i Oxelösund gör att ytterligare tre procent av de svenska utsläppen är historia.
Tio procent lägre utsläpp. Och besluten är fattade. I Oxelösund har till och med statsminister Ulf Kristersson varit och tagit det första spadtaget.
Kritiska röster
Hybrit har fått kritik, inte minst på borgerliga ledarsidor. Den nya processen kommer att dra för mycket el har det sagts. El som skulle kunna användas av någon annan, i en annan del av landet. Somliga tycket att satsningen är alltför riskabel. Någon annan kan väl få pröva ny teknik först muttrar tvivlarna.
Det är som skuggor från industripolitiska misslyckanden på 1970-talet och ett eko från en statsminister som ansåg att industrin i princip försvunnit.
Det är sant att den nya processen kommer att sluka enorma mängder el. Vattenfall har visat att det går att gör processen effektivare och billigare genom att lagra vätgasen. På så sätt kan gasen produceras när elen är billig och det finns ett överskott, men omställningen betyder ändå att båda kraftverk och elnät måste byggas ut.
Utmaningar
Det är också sant att den nya stålproduktionen innebär tekniska utmaningar och jättelika investeringar. SSAB:s jättesatsning i Luleå är bara det senaste exemplet. Men vad är alternativet? Att fortsätta att släppa ut koldioxid på en allt varmare planet? Eller att sluta använda stål?
Och vem skulle har bättre förutsättningar än Sverige att ta ledningen i omställningen av stålproduktionen? I Norrbotten och Lappland finns malmen och energin. Och nu finns också kunskapen.
Veckans beslut i SSAB:s styrelse innebär som sagt ett vägval. Ett bra vägval.