Nu måste allting dras fram i ljuset

Lär av 50-talet – tillsätt medborgarkommission

9 DECEMBER 2007. Ryktesspridning hade länge pågått om ett statsråd och en högt kvalificerad jurist. Han ansågs kopplad till ett vittförgrenat prostitutionsnät, som inneslöt minderåriga. Polisen förhöll sig passiv, angelägen att skydda statsrådet och andra högt uppsatta män, bland dem ministern med starka sympatier för bonderörelsen. Rättsväsendet nöjde sig med att jaga och fälla den person som styrde över de prostituerade. Kunderna slapp undan.

Journalister dundrade om rättsskandal och om kommenderad mörkläggning.

Den här berättelsen handlar förstås om Kejneaffären, en del av det tidiga 50-talet. Statsrådet Nils Quensel anklagades som delaktig i en stor homosexuell sammansvärjning, därmed som kriminell. Homosexuella relationer var olagliga på den tiden.

Historien upprepar sig i dagarna, fast inte som fars utan som en blandning av Brechts Balladen om det sexuella slaveriet och grekisk tragedi, fylld av förlorare och blinda siare. Rollen som sanningssägare och folkets ombud spelas gärna av jurister. Ett exempel är den salvelsefulle Niclas Karlsson, ett annat Eric Östberg, chefsåklagare under kopplerirättegången mot Doris Hopp, kallad bordellmamma. Häromdagen hörde jag Östbergs skrockande berättelse om hur han utsatts för påtryckningar: Lämna inte ut mitt namn, bad ängsliga män honom. De hade varit på horhus och ångesten och rädslan för det sociala fallet hade hunnit fatt dem.

”Jävla skvaller”

Den som läser den väl dokumenterade boken Makten, männen och mörkläggningen finner att Östberg såg till att inte ett enda namn blev känt. Han var inte intresserad av ”jävla skvaller.” Ungefär där befinner sig en del av bordell-affären i dag: ”Jävla skvaller”.

TV 4 tillät sig i veckan mäta ut dom mot namngivna personer. Inte ett spår av källkritik, snarare hån av en av de utpekade, Olof Johansson.

Olof Palme beskrevs i TV 4 som kriminell, som pedofil. En så oerhörd anklagelse att en ansvarig utgivare värd namnet borde ingripa.

Ingenstans, inte i något dokument eller utredning om bordell-affären har Palme rapporterats som kund. Ingen av dessa grävande journalister (ofta politiska dilettanter), som i decennier försökt mäta sig med Palme, död eller levande, har ens privat viskat att den före detta statsministern skulle ”begå otukt med minderåriga”. En sådan anklagelse, framförd av en länge trasig och olycklig kvinna upphöjs däremot omedelbart till bevis: pedofil.

Mörkläggning påbjöds

Grundhistorien i bordellaffären mer än antyder svarta djup både i statsapparat och i rättsväsende.

Mörkläggning påbjöds, oklart hur och av vilka.

Osanningar ljöd ut över riksdagssalen. Polisarbetet tycks ha manipulerats och vissa jurister bör misstänkas för osjälvständighet gentemot den politiska makten.

Mycket var suddigt åren 1976-77. Det omedelbara sammanbrottet för Dagens Nyheters Geijeravslöjande byggde alltför snabbt upp ett nytt och, skulle det visa sig, grovt förenklat tolkningsmönster:

Affären handlade om konservative rikspolischefen Carl Perssons politiska kamp mot radikale Lennart Geijer. Möjligen en delsanning men helt underordnad de stora frågorna om missbruk av statsmakten och rättssystemet.

Virrig eller manipulerad rapportering, ryktesspridningen, misstankar om skyddande kollegialitet inom samhällseliten bygger konspirationsteorier och göder det redan välmatade politikerföraktet.

Svår uppgift att vänta

Tiden måste vridas tillbaka till 50-talet, till statsrådet Quensel, pastor Kejne, kriminell prostitution och det som då kallades rättsrötan i staten (innehöll också en stor dos homofobi). Allt formulerat med väldig kraft av Vilhelm Moberg.

Den då relativt nytillträdde regeringschefen Tage Erlander drog följande slutsats: ”Allting måste dras fram i ljuset, även om det kunde bli smärtsamt för enskilda personer och även om politiska konsekvenser var tänkbara.”

En medborgarkommission tillsattes. Riksåklagaren blev ordförande och i kommissionen fanns till exempel Publicistklubbens ordförande, en statsvetarprofessor och LO:s f d ordförande. Stig Fredriksson, Bo Rothstein och Bertil Jonsson (möjligen Stig Malm) borde göra sig beredda.

De får en svårare uppgift än Kejne-kommissionen, som arbetade medan affären redan var pulserade färsk. Den här gången måste ett lager av trettio års desinformation, intriger, ryktesspridning, personförtal och egenartade rättsliga processer avtäckas.

Arbetet måste göras.

Följ ämnen i artikeln