Pengarna ska användas rätt

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Magdalena Andersson har presenterat en stramare budget än Anders Borg. Enligt Socialdemokraternas finansministerkandidat bryter regeringens förslag mot budgetregler och överskottsmål.

På många sätt är det en märklig diskussion. Världen balanserar på en knivsegg. Europa står vid ruinens brant. Land efter land tvingas till drastiska nerskärningar, och arbetslösheten är rekordstor.

Sverige kommer att påverkas, det är självklart. Industrin och byggbranschen räknar med att minska sin personal enligt både Riksbankens siffror och inköpschefernas index.

Det är precis så en lågkonjunktur börjar.

Normalt förnuft i ekonomisk politik skulle alltså säga att det är dags för staten att stimulera efterfrågan. Det är helt enkelt rätt tid för investeringar och större konsumtion här hemma. Och tid för en underbalanserad budget.

Nu är det ju inte den sortens förnuft som rått sedan Anders Borg tog över det svenska finansdepartementet. I stället har vi fått spännande bilder av "torrt krut" som lagrats i departementets lador.

Så sent som innan sommaren mötte Borg massiv kritik från ekonomer, fackföreningar och experter för sin alltför strama budgetpolitik. Det var egentligen bara en grupp som höll tyst - den politiska oppositionen.

Nu eldar alltså finansministern på med "reformer" för 23 miljarder, och får socialdemokratisk kritik för att han slarvar.

Det är upp och nervända världen, men kanske trots allt inte helt obegripligt.

Ekonomisk politik är nämligen inte bara en fråga om de stora siffrorna på sista raden, utan också om hur pengarna faktiskt används. Och där finns det skillnader.

Anders Borgs stora satsning i årets budget är sänkningen av bolagsskatten. Han använder de drygt 8 miljarder kronor avskaffandet av de så kallade räntesnurrorna ger, men dessutom nästan lika mycket till.

Det är pengar som på lång sikt möjligen gör att ytterligare något stort företag kan tänka sig att lägga sitt huvudkontor här. Däremot är det inte pengar som skapar produktion eller sysselsättning i Sverige. Och det skapar definitivt inte någon konsumtion som kan bryta lågkonjunkturen.

Socialdemokraterna skulle sänka bolagsskatten mindre än regeringen, men i gengäld skulle man sänka avgiften och höja ersättningen i a-kassan. Socialdemokraterna skulle höja barnbidragen och införa en byggbonus.

Det skulle minska otrygghet, och dessutom skapa större efterfrågan i ekonomin.

Sannolikt kommer finansministern och hans utmanare nu att utkämpa en envig om vem som ska betraktas som mest ansvarsfull. Den är inte ointressant, men kanske inte det viktigaste med årets budgetdebatt.

Den handlar i stället om vem som har den bästa politiken för de svåra tider som står för dörren.

I valet mellan en politik med stora skattesänkningar för företagen och branschstöd å ena sidan och en politik byggd på aktiv arbetsmarknadspolitik, insatser för barn och unga och fungerande omställningsförsäkringar är valet inte så svårt.

Som svar på hoten mot ekonomin är den politik socialdemokraterna föreslår helt enkelt bättre.