"Situationen har blivit värre"
Parvin Ardalan om sin kamp för jämställdhet i hemlandet
6 Juli 2008. Jag träffar Parvin Ardalan på ett kafé i centrala Teheran.
Hon hälsar på mig och beställer in en kopp te. Jag blir förvånad över hennes fysiska litenhet. Hon försvinner nästan i stolen där hon sitter. Det är när hon spänner blicken i mig som jag får en glimt av kraften. Den där energin, som gör att hon gång på gång orkar utmana det iranska systemet.
–?Situationen har blivit värre under de senaste åren, säger hon. Samtidigt har den iranska kvinnorörelsen blivit större. Fler och fler ansluter sig till oss. Det är en väldigt kluven, men intressant utveckling.
Ardalan arbetade tidigare som journalist och var kritisk mot alla som valde att engagera sig politiskt.
–?Steg för steg insåg jag att kvinnor har specifika problem och att vi måste organisera oss, samordna oss för att förändra sakernas tillstånd.
Hon träffade andra feminister och för omkring tio år sedan började en kvinnorörelse växa fram.
–?Jag insåg redan som liten att den islamska revolutionen egentligen var en revolution mot kvinnan. Jag var i tioårsåldern 1979, och från en dag till en annan blev det förbjudet för flickor att cykla. Så kom familjelagarna och allt det andra som handlar om att kontrollera kvinnorna. I en sådan miljö blir man snabbt vuxen.
Mest känd har Ardalan blivit för den kampanj som kräver att Irans grundlag ändras så att kvinnor får samma rättigheter som män. Det handlar bland annat om arvsrätten och rätten till vårdnaden om barn vid en skilsmässa. Målet är att samla in en miljon namnunderskrifter.
I vintras fick hon Palmepriset för sitt arbete.
–?Först ryckte jag bara på axlarna när jag hörde att jag fått priset, säger hon med ett skratt. Det är många priser som delas ut till aktivister i Iran och långt ifrån alla är seriösa. Men när jag förstod att det var Palmepriset ... det är ett viktigt, oberoende pris. Jag blev väldigt glad.
När hon satt på planet för att resa till Sverige stoppades hon och myndigheterna beslagtog hennes pass.
I mars dömdes hon till tre års fängelse, var av två och ett halvt år villkorligt, för att hon arrangerat demonstrationer under 2006. Domen är överklagad. Kvinnorörelsen hade arrangerat sådana demonstrationer i flera år, men trycket mot dem hade successivt ökat. Den 8 mars 2006 slogs en demonstration ned med våld av polisen och den 12 juni användes batonger och elpistoler mot demonstrerande kvinnor. Ett sjuttiotal av dem arresterades och Ardalan och ytterligare tre kvinnor åtalades för statsfientlig verksamhet.
Senare i sommar väntar en ny rättegång. Den här gången gäller det den hemsida de upprättat för att samordna kampanjen för grundlagsändringar.
–?Det är möjligt att domstolen omvandlar mitt villkorliga straff till fängelse, säger hon med obegripligt lugn röst.
Vi talar lite om kvinnorna i Iran. Om alla som utmanar systemet i vardagen. Genom att tänja på klädreglerna eller genom att öppet gå hand i hand med sina pojkvänner.
–?Polisen finns överallt, men de här kvinnorna är inte rädda för polisen. De är inte feminister, men deras behov av individuell frihet gör dem modiga, och under de senaste åren har det skett en enorm förändring. Statens auktoritet håller på att bryta samman. Ekonomin är dålig, arbetslösheten ökar. Jag tror att det är därför de slår ned så hårt på kvinnorörelsen.
Under vårt samtal betonar Ardalan vikten av att agera demokratiskt och fredligt, att förändra genom att samtala med människor.
–?Resultatet är inte det viktigaste just nu. Det viktiga är att vi genom vårt agerande visar att det finns alternativa vägar för Iran. Jag är feminist och reformist och tror att det är möjligt med stegvis förändring. Någonstans i framtiden kommer vi säkert att se konkreta politiska resultat.